Bild på Ann-Helen Saarinen

Ann-Helen Saarinen: Bägaren som fick droppen att rinna över

01.11.2021 kl. 08:00
I dagens blogginlägg skriver Ann-Helen Saarinen, medlem i Svenska Kvinnoförbundets jämställdhetspolitiska utskott, om vårdkrisen, arbetsvillkoren och lönerna inom den kvinnodominerade vårdbranschen i skuggan av coronapandemin.

Medan Finland kämpat för att ta sig ur coronakrisen har en ny kris seglat upp, nämligen vårdkrisen. Då coronaviruset ännu var okänt för oss alla, då ingen kände till smittvägarna eller sjukdomens egentliga förlopp och prognos, förväntades vårdpersonalen fortsätta sitt arbete som förr, också bland de insjuknade.

I den stunden var coronan ett skrämmande och oskrivet blad. Vi kunde läsa om vårdpersonalens oro för sin egen hälsa och deras oro för sin familjs hälsa. Många hade personer med kroniska sjukdomar bland sina nära och kära. Nyheter om coronans framfart i Europa fyllde alla medier. Tiden var skrämmande för oss alla. Dödsfallen blev allt fler i Italien, i Sverige med flera.

Vi fick också ta del av hur myndigheterna i många länder började betala så kallade coronatillägg. Finlands regering valde att inte betala tillägg för arbetet med coronapatienterna och inte heller för arbetet som gjordes för att förhindra smittspridningen. Jag frågar mig om det finns någon manlig bransch som skulle ha behandlats lika i en liknande situation. Finns det manliga branscher som inte får ersättning för farligt och riskfyllt arbete?

Då jag arbetade som ung sjukskötare fick jag sämre lön än den banktjänsteman som satt in min lön på mitt bankkonto och som lyfte små kontanter åt mig. Jag vakade över medvetslösa patienter i respiratorer på mitt jobb, doserade mediciner intravenöst och vårdade nyopererade hjärt- och neurokirurgiska patienter. Jag var förvånad - men jag hade ju själv valt en låglönebransch, så det gällde att vänja sig, tänkte jag.

Coronatiden hämtade med sig flera olägenheter, arbetet blev allt tyngre, trycket allt större och personal utbildades för nya uppgifter. Många flyttades till för dem nya enheter. Personalbristen blev synlig och semestrar och ledigheter drogs in. Likaså blev det synligt hur många vårdare som jobbade på snuttavtal utan fast anställning. Många arbetsgivare tog till metoder som inte hör till god ton på finska arbetsplatser. Allt detta kunde vårdarna kanske ha accepterat, de är vana att tänja i krisläge, om det inte varit för den nonchalans de bemöttes med i början av år 2020 då de förväntade sig ett lönelyft för sin arbetsinsats och inte fick det.

Det uteblivna lönelyftet var enligt mig droppen som fick bägaren att rinna över. Den uteblivna lönen blev ett konkret bevis på den bristande uppskattning som visas vårdare. Ett jämställdhetsprogram med syfte att höja vårdarnas löner borde ha initierats redan långt tidigare. Programmet borde även innehålla möjligheter till lönetillägg åt de mest utsatta vårdarna, t.ex. de som arbetar på intensivvårdsavdelningar.

Våra unga vårdare belastas inte av Florence Nightingales arv, de har en sund självkänsla och söker sig lättare vidare till andra jobb då förhållandena inom vårdbranschen blir för betungande. Få av oss kan föreställa sig hur vårt samhälle skulle se ut om hälsovården kraschar. Samma gäller för småbarnspedagogiken och utbildningen.

Om lönevillkoren inte blir bättre inom de kvinnodominerade branscherna och kvinnorna flyr fältet så ser Finlands framtid skral ut. Hur kan folk jobba till exempel inom export- och finansbranschen om de inte kan föra sina barn till dagis och måste sköta sina åldrande föräldrar själv?  Nu är det dags att på riktigt satsa på hälso- och sjukvårdarnas löner och arbetsförhållanden.

Ann-Helen Saarinen
Svenska Kvinnoförbundets jämställdhetspolitiska utskott