Bild på Catarina Silvander

Catarina Silvander: Vi behöver kvinnogemenskap

23.01.2020 kl. 14:23
I dagens blogginlägg berättar Catarina Silvander om sin feministiska vandring och om vikten av att hitta en stärkande och stöjdande kvinnogemenskap.

Jag var nog 25 år innan jag blev medveten om det är skillnad på att vara del av en grupp med enbart kvinnor och en grupp med både män och kvinnor. Samtidigt insåg jag också att jag behöver båda sorter av sammanhang. Kvinnogemenskap ger en annan energi, det är på nåt sätt stärkande. Åtminstone för mej är det.

När jag blev medveten om skillnaden var barnen små, jag studerade, ville göra karriär, var politiskt aktiv och levde den bråda tiden. Just då snubblade jag över ett fantastiskt kvinnosammanhang som förändrade min värld: Andelslaget Kvinnohuset i Karleby. En samling väldigt olika kvinnor, med olika bakgrund, målsättningar och som deltog i olika typer av aktiviteter. De var företagare, hantverkare, projektaktiva, arbetslösa osv. Det som alla hade gemensamt var ett behov av nånting man sökt men inte tidigare hittat, en gemenskap. Som alltid när det föds något nytt uppstår även utmaningar och svårigheter och det gjorde det även här, men det som jag främst kommer ihåg är gemenskapen och värmen kvinnorna emellan, respekten för olikheter och en vilja att stöda och hjälpa varandra.

När behovet av en djupare gemenskap med andra kvinnor vaknar är naturligtvis individuellt och beror säkert på en massa olika saker och erfarenheter man har med sig i bagaget. Med mej vaknade det när jag hade haft olika slags erfarenheter i arbetslivet och det politiska engagemanget. Erfarenheter som förminskar en, ifrågasätter om man kan eller om man ens har rätt att göra de val man vill. Jag tror att många känner igen sig här.

Det jag lärde mej med dessa underbara feministiska kvinnor var att ofta tror vi att vi är den enda som...., ingen annan....  osv. Därför behövs det just då mod att säga det högt, det här är inte rätt. Genom att sätta ord på hur det känns och varför det känns som det gör lyfter man fram orättvisan, det blir synligt. Både för en själv men också för andra. Kanske det också hjälper nån annan som är i samma situation.

Det som också är viktigt är att man väljer när och i vilket sammanhang man säger det högt, gör det synligt. Man har alltid rätt att välja, och också en skyldighet mot sig själv, när och var man offentliggör något. Du väljer om du ropar i megafon eller pratar försiktigt med några du litar på. Mitt sätt var att i en radiointervju berätta att jag är feminist. Och detta bara några månader efter jag hittat detta underbara sammanhang. Detta var alltså 25 år sen och platsen var Karleby i Österbotten. När jag tänker på det blir jag ännu överraskad att jag vågade.

Det här hände alltså för länge sen men jag ör fortfarande feminist och jag behöver fortfarande kvinnogemenskap. Därför är jag aktiv medlem i Svenska Kvinnoförbundet och Kvinnoklubben i Karleby och i ett par andra damföreningar också. Förutom att jag behöver detta för mig själv, vill jag också stöda och hjälpa andra kvinnor, speciellt yngre kvinnor som startar sin feministiska vandring.

Catarina Silvander
medlem, Svenska Kvinnoförbundets organisationsutskott

Petra Qvist-Hämäläinen