Reflektioner kring trängande behov och toalettpolitik

Nyligen besökte jag och mina vänner en av Helsinfors' nyöppnade nattklubbar. Nyfiket kollade vi i stället, analyserade tapetvalet, klientelet och ölen. En inte ovidkommande detalj i inventariet, som förr eller senare inspekteras, är toaletterna. I mitt fall föll blicken nästan genast på skylten på dörren som indikerade att ändhållplatsen minsann var avsedd både för män och kvinnor! Och visst, bakom dörren döljer sig inget mindre än två bås där kvinnor och män om vartannat lättar på trycket. Fantastiskt! Och ingen kö. Som jag väntat! Jag förlåter genast stället för sin dyra öl.

Det är inte skoj att kissnödig stå och vänta på sin tur i en lång damtoakö medan killarna, inte sällan med ett lustigt leende, kilar förbi in på herrvessan dit det praktiskt taget aldrig är kö. Om man som köande tjej i det skedet suckar brukar man få höra något i stil med att tjejer får skylla sig själva då de sölar så mycket, fnittrar, stajlar och pudrar istället för att bara uträtta behoven effektivt. Grabbarna bara pinkar och sen är det klart. Den mest avgörande effektivitetsfaktorn är ju naturligtvis pissoarerna som möjliggör att en hel rad med män kan flöjta samtidigt. Maxkapaciteten för besökare som får plats att göra sina behov samtidigt är oftast säkert högre på herrarnas än på damernas. Snett på nåt sätt, orättvist. Så vad gör man? Unisextoaletter med bås är en grej (där man fattar att sitta och hålla rent efter sig), pissoarer åt kvinnor en annan, skilda spegelrum för pudrande och umgänge en tredje. Jag citerar Eva Biaudet i förra numret där hon säger att "politiken gömmer sig i detaljerna". Ett klockrent konstaterande. Många samlade detaljer kunde få plats under begreppet toalettpolitik och denna har länge förbryllat och förargat mig.

I somras kunde man på kisstemat också i Vasabladet läsa om förargade fastighetsägare som är trötta på att spola bort urin från sina fastigheter och allmänheten som irriterar sig över att folk (läs: män i 99 %  av fallen) kissar ner gator och torg. Ordningspolisen, fastighetsägarna, staden - vem skall ta ansvar för kissandet? Ingen vill. De kissnödiga själva, tycker man vore det mest logiska. Men det är något med nödvändigheten hos många män att få ta sig friheten att genast lätta på blåsan när den börjar spänna. "Kissandet på gatorna är en traditionell finländsk idé", säger underhållningschefen Hannu på Vasa stad och jag tycker det låter bara lagom smickrande. Dags att ändra idérna, säger jag.

Det är surt att konstatera att män kissar ner, skapar en massa städkostnader, aldrig måste köa, aldrig måste betala toalettavgifter (trädet är ju gratis) och kan köpa underkläder som är anpassade för att man skall kunna kissa smidigt. Jag har aldrig sett ett par damunderkläder eller -byxor som skulle vara utformade enligt en dylik bekvämlighetstanke. Vad är det som säger att det är omöjligt att anpassa kläder och tillbehör för att underlätta kvinnors kissande? Det enda vore våra föreställningar om att kvinnor inte kissar lika mycket, att kvinnor har en medfött större blåsa och förmåga att hålla sig länge eller att kvinnors kissande bör hållas så hemligt och undangömt som möjligt. Min kvinnliga vildmarkskompis kan för sitt liv inte förstå att man inte har uppfunnit redskap eller kläder anpassade till och utgående från kvinnors kissbehov. Iklädd massor med lager kläder ute i smällkalla vintern är det ingen friluftares dröm att klä av sig allt och göra sina behov i naturen, vilket är det enda alternativet. Det är bland annat då man lär sig den medfödda förmågan att hålla sig.

Aqua acta est - vattnet är kastat. Dags för större behovskontroll bland män och mer kissvänliga attiraljer och anordningar för kvinnor. Frihet och respekt även i tuppolitiken.