Den behagliga jämställdheten

03.01.2006 kl. 10:00
Kolumn i Svensk Framtid 3, 2006

I Hesaris NYT-bilaga kunde man för ett par veckor sen läsa reportaget "Det skrämmande hemska F-ordet". F:et syftade naturligtvis på feminism. Partiprogram hade synats och partirepresentanter hade utfrågats. Summan av kardemumman var i vanlig ordning att ingen tar sig an begreppet feminism men alla är nog jättemycket för jämställdhet. Med tanke på att feminism och jämställdhet kan anses vara synonymer är det ju märkvärdigt att det ena begreppet är så förfärligt medan det andra är så fint och omhuldat. Skumt. Att alla gillar jämställdhet men att så lite händer är också skumt. Jag kan inte låta bli att undra om inte mången "jämställdhetsivrare" tycker att det är ganska skönt att inte flagga feministiskt utan bara få sitta på sin rumpa och tycka att jämställdhet är behjärtansvärt och bra. Utan att behöva göra någonting.

Det där med att göra någonting får alltid en viktig plats i min definition av feminism. Jämställdhet är ett ideal och det lever för egen maskin. Vackert och eftersträvansvärt ja, men vad händer? Var är medlen som skall ta oss till målet? Det kan man fråga sig. Oftast ordineras tid. Gamla strukturer tar tid att förändra, brukar man säga. Sant, om de skall förändra sig själv. Men om alla som säger sig vara för jämställdhet skulle bevisa ord genom handling, då skulle vi banne mig inte fortfarande dras med de eviga löneskillnaderna och en föräldraledighet som är skrattretande snedvriden. Feminism handlar för mig om att verkligen och på riktigt vilja göra något åt orättvisorna i samhället, bl.a. dem mellan kvinnor och män. Alltför länge har kvinnor mer eller mindre ensamma fått arbeta för jämställda villkor. Det är dags för männen att hänga på, män som också gör något och inte bara sympatiserar med den vackra jämställdhetstanken.

I jämställdhetsarbetet tror jag varken på kvinnor eller på män - jag tror på feminister. Alla kan göra feministiska handlingar. Dessa är olika, eftersom vi har olika positioner och villkor i samhället. Men de kan ha samma feministiska strävan. Låt mig exemplifiera med önskan om att vi skulle betona föräldraskapet istället för att tala om moderskap och faderskap. Lika lite som män då kan klamra sig fast vid den viktiga karriären, kan kvinnor klamra sig fast vid hemmet och barnen. Det betyder att män måste maka på sig på arbetsmarknaden och kvinnor måste maka på sig i hemmen. Men sånt svider, för båda parter. Så låt det svida. Jämställdhet handlar om att ge och ta, lämna ifrån sig och få. Ofta för man fram att kvinnor och män är olika men lika mycket värda, vilket är ett särartstänkande jag varken tror på eller ser fördelarna med - annat än de konservativa. Jag tror på likhet. På att likheterna är långt fler än olikheterna.

Med ett feministiskt perspektiv kan man också se andra strukturella orättvisor mellan olika samhällsgrupper. När t.ex. "de köttätande heteromännen", som de själva kallar sig, röstar mot ensamstående och lesbiska kvinnors rätt till assisterad befruktning med argumentet att männen snart inte längre behövs, då har jag svårt att veta om jag skall skratta eller gråta. Det är väl klart att männen behövs! Mansrollen bevaras inte genom att exkludera ensamma och lesbiska kvinnors rättigheter. Däremot finns det tusen och en överarbetade morsor som önskar att männen skulle ta mer ansvar för barn och hushåll. Var är dessa "köttätande heteromän" som föräldrar då? Det är väl männens eget ansvar att se till de inte blir obehövliga. Till all lycka finns det gott om kvinnor som längtar efter och behöver feministiska män. So act up! If there is a will there is a way.