Jag kollade på ett litteraturprogram på TV häromdagen där ett par finlandssvenska män talade om mansmyter. Den äldre menade att dagens män har förlorat sin roll, att det råder en känsla av att männen inte behövs längre. Ingen vill ha muskler mer, vilka minsann behövdes i dåtidens hårda kroppsarbete eller vid frontens minst sagt kroppsuppoffrande arbete. Nu behövs inte försörjarens och krigarens muskler mer, utan istället kommunikation och "såndäna kvinnliga grejor", fortsatte han. Hjälp, tänker jag. Snälla, inte en till som harvar mantrat om hur synd det är om den finska mannen. Stackars, stackars förtappade man. För finländsk diskussion är det här så typiskt. Jag undrar ibland hur män går med på dylika, enligt mig, väldigt infantiliserande beskrivningar. Jag sätter mitt hopp till att det i någon mån är en generationsfråga och att yngre män ser annorlunda på saken.
Men jag blir tveksam när jag läser den stora singelundersökningen anno 2004 som verkar förstärka bilden av den ihåliga manligheten. På basen av 10 000 intervjuade finländare slår man fast att den manliga medelsingeln, till skillnad från den kvinnliga, har sämre självförtroende, sätter egot först, tar sig fram i livet på andras bekostnad, reser lite, värderar umgänge med vänner och familj lågt och materiella prylar högt. Inleder han ett parförhållande har det positiva effekter på hans karriärsliv (!), vilket inte gäller för kvinnor. Vad visar det här? Det mansliv som inte flankeras av en kvinna verkar onekligen lite förtappat. Men samtidigt; jag kan inte få mig att tycka synd om de finländska förtappade männen före jag sett dem ta ansvar för att föra en kritisk och konstruktiv diskussion om manlighet, börjat aktivera sig i jämställdhetsarbete och slutat toppa europastatistiken över våld mot kvinnor.
Till saken hör också hur provocerande och alarmerande det ofta beskrivs när kvinnor närmar sig männen i olika beteenden. Kvinnor som slår tillbaka, som röker, som är benhårda politiker, som yrkesarbetar fast hon har småbarn, som tar plats och kräver makt - kanske bara över sitt eget liv. Oj oj, vart är vi på väg? Det var allt bättre förr, hör man folk sucka. Så vad är det som har hänt? Jämställdheten har rört på sig och kvinnor tar plats, vill något annat, vill något mer. Men på vilket sätt har männen tittat på sig själva och sina mansliv och tänkt över vad och vart de vill? Det här kan bara männen själva ha ansvar för att göra, och det vore väldigt välkommet. Framtiden kan inte innebära att kvinnor ska kliva tillbaka för att göra en gammal mansroll trygg igen. Det är männen som måste stanna upp och skapa nya mansroller. Kvinnor varit tvungna att lära sig att man måste vara som en karl för att komma nån vart i den här världen. Kanske kunde vi slippa det om manligheten laddades med mer "kvinnliga grejor". Men oavsett villkor och spelregler kommer damerna att vilja vara med och hävda sig, förstås. Det är vare sig rättvist eller lönt att hoppas att kvinnor skall fortsätta att, likt många historiska mödrar, vara självuppoffrande och avstå från egen vinning till förmån för världsalltets bästa. Så före man kritiserar och läxar upp alla kvinnor som beter sig "manligt", borde man kanske ta sig en stund att titta på alla män som beter sig "manligt".
Tips:
Undersökning: Nordea-beställd ACNielsens Market*Monitor-undersökning, 2004
Bok: Med uppenbar känsla för stil: ett reportage om manlighet, av Stephan Mendel-Enk, 2005
Föreläsning: Filocafé med temat Genus, 9:de oktober kl. 15.00 på Luckan i Helsingfors. Mansaktivisten Bert Bjarland talar om "Att synliggöra könsmaktsordningen"
