Mer frisyr till fler

02.01.2006 kl. 10:00
Kolumn i Svensk Framtid 2, 2006

Jag blir ibland så heligt förbannad på trögheten i folks tankevärld. Häromsistens var det åter dags att besöka frisörsalongen. Jag gör detta så sällan som möjligt eftersom jag lika sällan upplever att jag får valuta för pengarna. Men ibland behöver man hjälp, till exempel om man önskar en färg som är knepig att få tag på utanför frisörernas egna tukku-butiker. Så, jag går till frisören och ber om grått hår. "Harmaaks???" Ja, grått. Get over it. Jag visionerar kring min önskan och gör klart för frissan att jag önskat detta länge, att jag inte har något sentimentalt förhållande till mitt hår (läs: det är inte hela världen fastän det far illa eller trillar av - skalligt är helt ok) och att jag av erfarenhet vet att mitt hår och min hårbotten håller för många blonderingar på raken. Men icke. Jag har ingen chans från min position där i stolen att säga emot hennes yrkeskunskap (muka) och kemiska motiveringar. Det är uppenbart att hon vet bäst om mitt hår. Den här gången igen. Visst behöver hon informera om alla de "kemiska riskerna", men fortfarande, var är kundservicen? Oftast verkar det vara viktigast att frissan får som hon/han vill, att min frisyr är fråga om deras självförverkligande som hårkonstnärer, snarare än mitt som kund.

Det är något med situationen hos frissan som påminner förfärligt mycket om känslan man har när man går till doktorn. Läkare-patient-relationen, ni vet. Man känner liksom inte att man är i världens tuffaste maktposition. Där sitter man, insvirad i den där kappan, huvudet blottat framför spegeln med en "expert" som har alla de rätta åsikterna och kunskaperna om mitt hår, min frisyr, min stil och inte minst mitt kön. Försök nämligen få en frisör att inte följa könsstereotypa föreställningar om vad som är snyggt/fult eller passande/opassade för respektive kön och respektive åldersgrupp. Det är banne mig skitsvårt, om inte helt omöjligt. Ung, gammal, kvinna, man - det finns minsann regler.

Och vad hände med fingervisningen till frisörsläktet härom året när man påtalade det diskriminerande i att ha två olika priser för klippning; en dyrare damklippning och en billigare herrklippning? Ingenting verkar det som. Istället läste jag för någon vecka sedan i Hesari om hur orättvis den tanken är då den tvingar frissorna att ta mindre betalt av kvinnorna, som minsann alltid kräver mer tid för fix, trix, planering, tvätt, fön och gud vet vad. Jag personligen, och många med mig, skulle mycket hellre välja mellan alternativen "snabb klippning" och "utförlig klippning" - och betala därefter. Jag vill inte som kvinna alltid förutsättas vilja ha en utförlig klippning där det automatiskt slås på euron och bokas tid för avancerade tilltag. Tro det eller ej, men det är ingen skillnad på kvinnor och mäns hår - om man inte envisas med att göra en skillnad.

Nej, mer verklig valfrihet till folket. Jag vill som ung kvinna kunna ha kort och grått oavsett vad frissavärldens trender säger om det. Det verkar i detta nu vara en omöjlighet, hur möjligt det än vore (om jag bara vore gammal och/eller gubbe). Det finns så många som inte hittar sina egna önskemål bland de inskränkta alternativ som bjuds, och det gäller inte bara frisyrer. Det privata, bästa ni, är politiskt. I väntan på en verkligt liberal hårpolitik och stans första feministiska hårsalong med mångfald bland klippalternativen.

Jennie Westlund