Fair game

Jag tillhör den del av befolkningen som blir barnsligt glad när det drar ihop sig till stora idrottshändelser. Inte minst OS förvandlar mig till en riktig soffpotatis. Jag hejar och tjoar och tycker att idrott är hur fint som helst. Det är liksom både intellektuellt och hederligt fysiskt samtidigt. Man mäter sig mot andra i fysiskt avseende, svettas ihop, öga mot öga, idrottare mot idrottare. Eller tja. Män mot män och kvinnor mot kvinnor. För mitt i all denna hederliga och pålitliga helylleverksamhet hittar vi också en könsfabrik av sällan skådat slag. Samtidigt som man tycker att svettiga muskulösa brudar och gråtande män i trikåer överskrider de stereotypa gränserna för vad som anses kvinnligt och manligt, är det också inom sportvärlden en förfärlig kontroll på att du håller dig på din kant. Vi får minsann inte glömma att vi är män och kvinnor. Kläder torde erbjuda det tydligaste exemplet. Vi minns Friidrotts-VM som kom och gick. Vissa sprang. Med mer eller mindre beklädnad. Hur förklarar friidrottarna att kvinnor springer med bar mage och i små byxor (läs: småbyxor) medan killarna släpar en massa tyg runt banan iklädda cykelbyxor och tröjor som går ända ner över naveln. Luftmotståndet kanske drabbar könen olika, vad vet jag som aldrig har friidrottat. Och tennis. Jag säger bara tennis! Jag slår forehanden i bordet och frågar vadan detta kortkort? Det blir så absurt på nåt sätt. Koncentrationen på topp och fokus helt inställt på att utföra en idrottsprestation - iförd kortkort! Och om någon argumenterar med ökad rörlighet i kortkort så undrar jag varför inte alla i så fall har minikjolar. Nä, här handlar det, som vanligt, om att upprätthålla bilden av kvinnligt och manligt.

Men det är intressant det här med idrott. I Finland är idrotten stor, skitstor. Här har vi byggt nationalism av idrottslegender och förbundet Finlands Idrott r.f. har idag mer än en miljon medlemmar! Wow. Och idrotten, ja vad gör den? Det handlar inte bara om att svettas ihop. Finlands Idrott talar om att vilja befrämja medborgaraktiviteten. "Liiku hyvässa serurassa" är deras slogan. "Ett gott sällskap" för med sig socialt, fysiskt och psykiskt välbefinnande och betonar ansvaret, mångfalden och den etiska värdegrunden. Minsann. I Sverige talar Riksidrottsförbundet om den föreningsdrivna idrottsverksamheten som utvecklar människor positivt både fysiskt, psykiskt, socialt och kulturellt. Alla som deltar ska erbjudas en kamratlig och trygg social gemenskap. Vackert. Sporten och idrotten är alltså en fostrande rörelse, där folket tränas till välartade och sunda medborgare.

Mitt i allt detta rakryggade och reiluga dyker sommarens fotbolls-VM i Tyskland upp som ett bedrövligt exempel på när idrott kopplas ihop med business, sexism och kvinnoförtryck. "Fotboll och sex hör ihop" hävdar advokaten på en av de nyöppnade megabordellerna med plats för flera hundra prostituerade samtidigt. Man räknar med att ca 40 000 kvinnor kommer att "importeras" mestadels från östeuropa för att serva de uppskattningsvis 3 miljoner fotbollsfans, mestadels män, som väller in i det land som legaliserade prostitution 2002. The red light districts räcker inte till. Toalettliknande "performance boxes" har byggts för att snabbt kunna fira vinster eller sörja förluster, fullt utrustade med kondomautomater och snacksmaskiner. Detta ser vi inget av på TV, vi soffpotatisar.

Att köpa sex är ingen sport. Det är varken manligt eller sportsligt. Allra minst kamratligt. Därmed slår jag ett hårt slag för en på riktigt jämställd idrott, en medborgaraktivitet som är värd sitt namn och inte minst slopad rätt att köpa sex. Fair game, nu!