Barnens rätt till vad då?

När man diskuterar frågan om assisterad befruktning och kanske främst lesbiska kvinnors rätt därtill, dyker begreppet "barnets rätt" så gott som alltid upp. Att få barn är ingen mänsklig rättighet och alla barn har rätt till en mor och en far, sägs det. Stopp och belägg, säger vi.

Man kan inte tala om barnens rätt som något essentiellt och oavhängigt omvärlden. Dessa rättigheter har inte sitt ursprung i barnen själva utan är resultat av vad vuxenvärlden anser att är bäst för barnen. Ett barn känner inte till begreppen "mor" eller "far" men lär sig snabbt av kärnfamiljens hängivna försvarare vad som är det enda rätta och eftersträvansvärda. Det är här, och ingen annanstans, som utanförskap, mobbning och diskriminering skapas - även om man ger sig ut för att agera i barnets intresse. Om barn verkligen hade rätt att få "välja" sina föräldrar finns det nog många barn som hade önskat sig föräldrar utan alkoholproblem, utan tidskrävande karriärsjobb, utan våldsbenägenhet och ärftliga sjukdomar. Barn kan inte välja sina föräldrar, och vi går vilse i en djup snårskog om lagstiftarna skall börja välja föräldrar åt barnen. Mindre lämpade föräldrar än en ensamstående kvinna eller ett kvinnopar lär nog hittas. Pudelns kärna är här uppenbart inte föräldralämplighet utan homofobi och rädsla för kärnfamiljens och de traditionella könsrollernas utmanare. Föräldraskap bör inte kritiseras på basen av dess form men på dess innehåll, som kan vara brist på kärlek, omtanke och tid. Det är inte familjeformen som är av störst betydelse för barnens utveckling utan hur de uppfostras och vilket stöd de får i samhället. Förmågan att uttrycka kärlek och ömhet, och att öppet kunna visa närhet till andra människor har mycket större betydelse för ett barn än mot vilket kön man riktar sin kärlek.

Argument som förs fram är också att frågan handlar om samvete. Låt oss slå fast att "samvetsfråga" är ett relativt begrepp. Paralleller kan dras till abortfrågan. Många proklamerade fostrets rätt till liv men lagstiftningen gav föräldrarna rätten att bestämma över huruvida de vill bli föräldrar eller ej. Lagstadgad fri abort gjorde våra samveten irrelevant. Huruvida det bör var tillåtet att aga sina barn har i tiderna också varit en samvetsfråga. Men 1984 gick den från privat samvetsfråga till allmän politisk dito och barnaga förbjöds i lagen. Samvete är alltså inte något konstant och oföränderligt utan ett relativt begrepp som vi kontinuerligt konstruerar utgående från det samhälle vi lever i. Frågan är nu hur länge diskrimineringen av homosexuella skall få betecknas som en samvetsfråga.
 
Olika tider har gett samma företeelse olika värde och betydelse. Ur ett historiskt tidsperspektiv kan vi notera att i slutet på 1800-talet ansågs det promiskuöst av kvinnor att cykla. Ej heller fick de bära byxor eller anstränga sig med studier och vetenskap. Vad tycker vi om sådant nu? Vi tror att många med oss välkomnar progressiviteten som lett oss till samhällen med kvinnor i byxor som cyklar till universitetet. 1971 upphörde homosexualitet att vara straffbart i Finland. Då var beslutet omtvistat men idag kan en ny generation växa upp med den självklara åsikten att homosexuella inte skall förpassas rakt till straffregistret. Tack och lovsång för det!

Fotnot: På partidagen tog SFP ställning till en motion som behandlade alla kvinnors rätt till assisterad befruktning. SU föreslog att varken civilstånd eller sexuell orientering skall få användas som argument för att vägra någon assisterad befruktning. Partidagen röstade dock för partistyrelsens förslag "att partidagen antecknar motionen och motionssvaret till kännedom och överlåter till partiets representanter i riksdag och regering att i dessa frågor handla i enlighet med sin övertygelse".