På hemmafronten intet nytt. Än.

Än en gång har vi fått höra en upprörd ung man redogöra för hur armén är ett verkligt gissel som diskriminerar män, i både studier och arbetsliv. Söker man in till en högskola direkt efter gymnasiet får man extra poäng, vilka man går miste om ifall man istället gör sin värnplikt som nybliven 18-årig student. Vill man genast börja jobba går man å andra sidan miste om ett år i arbetslivet. Staten snor år och poäng av männen. Illa, illa med tanke på karriär, löneutveckling och pensionssparande. Men vänta nu, vad är det här?

Hur är det med kvinnorna då? De tvingas alldeles riktigt inte in i armén men hur nyttigt är, i jämförelse, barnafödandet för kvinnan på arbetsmarknaden? Inte särskilt belönande. Tänk om männen istället blev inkallade 9 månader i armén som säg 29-åringar? Mitt i allt liksom. Sen skulle de kanske, eller så inte, återvända till arbetslivet ett par år, för att igen rycka in sisådär 9 månader. Plötsligt förefaller de "förlorade" månaderna efter gymnasiet som en ganska ok deal. Då är det i alla fall avklarat och ur världen. Då behöver ingen arbetsgivare titta misstänkt på dig på arbetsintervjun och undra om du redan gjort din värnplikt eller om du rent av skall göra den igen om ett par år. Istället kan man plita ner sin militärgrad på CV:n och få några "extra poäng". Men "barngraden", den sätter man oss veterligen inte på CV:n och erhåller extra poäng för. Moderskap (och faderskap) kunde ju också vara någonting att uppskatta och värdesätta från arbetsgivarhåll. Men nej. Vi måste t.o.m. fixa en lag för att förhindra diskriminering och "minuspoäng" i just denna fråga. Och inte ens det hjälper. Unga kvinnor betraktas ändå som tickande barnbomber. Tänker man sedan på hur snedvridet kostnaderna för föräldraledigheten fördelas mellan mammans och pappans arbetsgivare och att staten minsann betalar den värnpliktigas dagtraktamente, då blir man ju riktigt trött.

Dessutom behöver man faktiskt inte söka in till armén som 18-åring. Det är ju förhandlingsbart. Hela armén är i och för sig förhandlingsbar. Det är politiska beslut som ligger bakom vår värnplikt. Det samma kan inte riktigt sägas om barnafödande.

Så upp till kamp killen, säger vi! Hugg i, hjälp till, börja släpa strån till jämställdhetsstacken och driv dina rättvisefrågor! Och det måste ju vara fler än vi som tycker det är hög irritationsfaktor på det urgamla och infantiliserande argumentet att armén behövs för att fostra pojkar till män! Vem behöver den manlighetsmodell som armén prånglar ut? Är den nåt att vilja ha? Om ni frågar oss ser vi mycket hellre en hel armé av föräldralediga hemmapappor som tar sitt ansvar och fostrar sina barn till fina människor.