Idag ska vi i partifullmäktige diskutera statsfinanserna och behovet av åtgärder och strukturella reformer. Det är viktigt att vi för en bred debatt om partiets riktlinjer inför rambudgetförhandlingarna. Vi i Svenska Kvinnoförbundet vill framhålla att de beslut som vi fattar om partiets linje gällande inbesparingar och nedskärningar inte görs på bekostnad av barnfamiljer och småbarnsmammor. Jag vill nu lyfta fram några felaktiga påståenden som florerar i debatten om hemvårdsstödet och kvinnors arbetskarriärer. Det är befängt att påstå att vi skulle nå märkbara förbättringar gällande hållbarhetsunderskottet genom att till exempel göra nedskärningar i hemvårdsstödet.
Ett argument som ofta förekommer är att det nuvarande hemvårdsstödet, som möjliggör att någondera av föräldrarna sköter sitt under 3-åriga barn hemma, försämrar kvinnornas möjligheter på arbetsmarknaden och leder till att småbarnsmammorna stannar hemma länge med sina barn istället för att återgå till arbetslivet. Men det är inte hemvårdsstödet i sig eller längden på hemvårdsstödet som är problemet. Föräldrarna sköter i medeltal barnen hemma tills de är 1,5 år gamla, dvs. betydligt kortare än de 3 år som hemvårdsstödet ger möjlighet till. Istället för att fokusera på hemvårdsstödet borde vi fråga oss:
-
Var finns de arbetsplatser som mammorna ska återvända till efter familjeledigheterna?
-
Var finns papporna när det gäller en jämställd fördelning av föräldraledigheterna och vårdledigheten?
-
Var finns åtgärder för en flexiblare återgång till arbetet efter föräldraledighet eller en frånvaro med hemvårdsstöd?
-
Och var finns de dagvårdsplatser, där de små barnen får den vård som motsvarar deras behov, på rimligt avstånd från hemmet eller arbetsplatsen?
För faktum är att 2 av 5 kvinnor inte har ett arbete att gå tillbaka till efter hemvård av barn. Männen använder endast 3 procent av föräldraledigheterna och vårdledigheten. Flera småbarnsföräldrar är intresserade av deltidsarbete när de återgår till arbetet, men majoriteten av arbetsgivarna anser att det är besvärligt att ordna deltidsarbete. Många föräldrar stannar hemma en längre tid med barnet då de inte erbjuds en dagvårdsplats tillräckligt nära hemmet eller arbetsplatsen och för att de inte litar på kvaliteten på dagvården efter alla de nedskärningar som redan gjorts.
Jag accepterar inte att vi skuldbelägger mammorna! Då barnet fyller 3 år är mammorna med i arbetslivet i högre grad än kvinnor som inte har barn. Då barnet börjar skolan så är skillnaden förbluffande. 90 procent av kvinnorna jobbar jämfört med 78 procent för kvinnor utan barn i motsvarande ålder. Familjeledigheterna förkortar i genomsnitt kvinnornas arbetskarriär med 1,2 år. Trots det är kvinnornas arbetskarriär under hela livet i medeltal ett år längre än männens! (Och det förklaras inte med kvinnornas längre livslängd.) (HS 22.11.12)
Istället för ogrundade påståenden som skuldbelägger småbarnsmammorna måste vi kunna fråga oss om problemen med sysselsättningsgraden gäller småbarnsmammorna eller någon annan befolkningsgrupp: barnlösa 20-59-åriga mäns sysselsättningsgrad var år 2011 två procentenheter mindre (74 %) än mammornas (76 %)! De finländska kvinnornas arbetsinsats (dvs. tid som används till arbete) är för övrigt bland de största i Europa.
Vi behöver förbättra kvinnornas möjligheter att få fast anställning och vi måste minska på kvinnornas snuttjobb. Visstidsanställningar står i samband med familjeledigheterna: kvinnorna håller kortare familjeledigheter om de har ett arbete att gå tillbaka till.
Vi måste förnya systemet med familjeledigheter. Ett sätt att minska användningen av hemvårdsstödet är att förlänga pappornas ledighet. 6+6+6-modellen skulle ge papporna möjlighet till en större del av föräldraledigheten. Kvinnorna skulle komma snabbare tillbaka till arbetslivet och barnen skulle vara äldre (1,5 år) vid familjeledigheternas slut. Nu är barnen 9-10 månader när föräldraledigheten tar slut, och de flesta väljer att vara hemma en tid med hemvårdsstöd för att barnet inte ska vara så litet när det börjar på dagis.
För att få mammorna att återgå snabbare till arbetslivet måste vi också förbättra kvaliteten på dagvården och utbudet av dagvårdsplatser nära hemmet/arbetsplatsen. Det behövs en mångsidig dagvård, som kan svara på de krav föräldrarnas arbetsplatser ställer. Detta betyder att vi idag t.ex. behöver mer dagvård på kvällar och veckoslut än tidigare för att svara på behovet från vårdsektorn och affärsbranschen.
Det ska även finnas en möjlighet att gå ner i arbetstid för en tid då man återgår till jobbet. Genom att utveckla och förbättra möjligheterna till deltidsarbete för de småbarnsföräldrar som vill använda sig av det skulle fler föräldrar återvända tidigare till arbetet. Vi vill inte skapa en skild marknad där kvinnor endast erbjuds deltidsjobb, men arbetslivet bör utvecklas så att det är lättare att återgå till arbetet efter föräldraledighet eller en frånvaro med hemvårdsstöd.
Familjerna räknas som samhällets stöttepelare. När vi idag funderar på och disktuerar behovet av inbesparingar och reformer är det viktigt att vi har i minnet att familjepolitiken ska stöda familjerna och inte göra det ännu svårare för dem att klara sig ekonomiskt. Till exempel barnbidragets nominella värde har minskat kraftigt under de senaste 20 åren. Staten har redan gjort inbesparningar här genom att låta bli att indexjustera barnbidragen. Och sist - om vi vill att småbarnsmammorna kommer snabbare tillbaka i arbetslivet – då kan vi göra det genom att minska på kvinnornas visstidsanställningar och underlätta möjligheten till fast anställning.
