Anna Jungner-Nordgren: Begränsningar i subjektiva rätten till dagvård får inte drabba de som behöver den mest

07.10.2013 kl. 13:27

SFP:s partifullmäktige i Närpes 5-6.10.2013

Vice ordförande Anna Jungner-Nordgrens tal i den allmänpolitiska debatten

 

Debatten kring regeringens beslut att dela hemvårdsstödet jämnt mellan mammorna och papporna har väckt starka reaktioner.


Det att regeringen nu vill bidra till att bryta de traditionella rollmodellerna, uppmuntra fler pappor att ta hand om barnen och främja unga kvinnors chanser till en hygglig karriärutveckling är bra. Det faktum att nästan bara mammor tar vårdledigt påverkar kvinnornas löneutveckling negativt, deras tid i arbetslivet blir kortare än männens och detta kommer framför allt att påverka kvinnornas framtida pensioner.


Sedan är det en annan femma hur många pappor som i realiteten kommer att utnyttja det här, pga familjens ekonomi, tror jag att barnen sätts i dagvård efter att mamman hållit sin vårdledighet.  Man har helt enkel inte råd att den som förtjänar mera i familjen blir hemma för dryga 300 euro i månaden.


Det som däremot förvånat mig är hur lite begränsningen av den subjektiva dagvården diskuterats. Jag vet att kommunerna kan spara omkring 50 miljoner euro om de tummar på den subjektiva rätten till dagvård. Men jag hoppas att man i regeringen noga också begrundar att slopandet av den subjektiva rätten till heldagsvård skulle drabba dem som mest skulle behöva heldagsvården.


Att begränsa den subjektiva rätten till dagvård skulle betyda att t.ex. deprimerade personer, eller personer med mentala problem eller en förälder som annars kämpar med vardagen och som är hemma med ett litet barn skulle särskilt behöva motivera varför det äldre barnet behöver heldagsplats på dagis. Förutom att det här stämplar föräldern så kan det vara en process som dessa personer inte har kraft eller resurser till. Krasst sagt kan det gå så att de föräldrar som orkar kämpa får en heldagsplats, inte de som verkligen skulle behöva den.


Och sist och slutligen, det viktigaste, barnets bästa. Om mamma har en förlossningsdepression och är hemma med lillebror, är det för det äldre barnets bäst att då vara hemma och kanske inte bli sedd? Om hon orkar gå i genom all byråkrati, kan hennes depression kanske räknas som ett socialt skäl och hon skulle kunna få en heldagsplats. Men hon skall alltså först orka motivera det och fylla i rätt blanketter.


Dessutom, barnen har rätt till högklassig småbarnsfostran. Den språkliga utvecklingen hos 4-5 åringar är väldigt viktig, inte minst med tanke på den kommande skolgången. Och jag tror inte alls att det är bäst för barnet att den här rätten till en heldags, högklassig fostran tas bort, bara för att han eller hon råkar få ett småsyskon.

Petra Qvist-Hämäläinen