Människohandel och jämförbart utnyttjande anses som en av vår tids största utmaningar gällande mänskliga rättigheter. Människohandel är ett allvarligt brott och en allvarlig kränkning av individens människovärde och integritet. Människohandel handlar om utnyttjande och kontroll av en annan människa.
Internationellt sett tros största delen av människohandeln hänga samman med gränsöverskridande invandring, men allt oftare sker människohandeln inom länderna. Till skillnad från vad som ofta framhålls, hör människohandeln inte nödvändigtvis samman med organiserad brottslighet, ordnande av olaglig inresa, olaglig vistelse i landet eller illegalt arbete. Många identifierade offer för människohandel har vistats och arbetat lagligt i landet. Gärningsmännen kan vara anhöriga, bekanta eller vänner till offret.
Den största utmaningen när det gäller att bekämpa människohandeln är att identifiera dess offer. Finländska myndigheter och aktörer inom den tredje sektorn har sammanlagt lyckats identifiera endast några tiotals offer. Människohandel är en sällsynt brottsrubricering även i förundersökningen och vid domstolar.
Enligt den finländska lagstiftningen omfattar begreppet människohandel:
-
sexuellt utnyttjande av en annan person med drag av koppleri
-
tvångsarbete eller annat försättande i omständigheter som kränker människovärdet
-
organhandel för ekonomisk vinning.
För att garantera ett lyckat tvärsektoriellt arbete mot människohandel krävs samordning av arbetet och fördelning av resurserna. Inom statsförvaltningen finns det inte för tillfället någon aktör som permanent ansvarar för sam- ordningen. Behovet av en nationell koordinator utreds i lagberedningsgruppen som tillsattes vid inrikesministeriet den 27 januari 2012 och vars uppgift är att bereda en särskild lag om människohandel. Den nationella rapportören om människohandel som självständigt gör bedömningar om hur politiken, lagstiftningen och åtgärder mot människohandel i staten fungerar, kan inte åta sig uppgiften att styra det operativa arbetet.
Kvinnoförbundet i Åbo anser att Kvinnoförbundet skall arbeta för att:
-
I alla legislativa diskussioner och lämpliga tillfällen lyfta fram problematiken kring människohandeln.
-
Följa med utredningen kring den nationella koordinatorn och stödja arbetet vid instiftandet av en sådan.
Förbundsstyrelsens svar:
Inom inrikesministeriet pågår ett projekt under tiden 1.2.2012–31.12.2013 för att samordna beredningen av en särskild lag om människohandel. Projektet baserar sig på ett beslut som ministergruppen för den inre säkerheten fattat. Utifrån beslutet utarbetas ett förslag om stiftande av en lag om människohandel.
Den viktigaste delen av lagstiftningsprojektet är att utarbeta förslag till en noggrannare reglering av hjälpsystemet för offren för människohandel. I projektet utarbetas förslag även om regleringen av identifiering av offer för människohandel och förmedlingen av information som är förknippat med fall av människohandel mellan myndigheterna samt mellan myndigheterna och andra aktörer som deltar i hjälparbetet.
I projektet utreds också de ekonomiska konsekvenserna av att utarbeta en lag om människohandel. Dessutom utreds om det borde utses en nationell samordnare för arbetet mot människohandel och vilka resurser denne borde ha.
Adekvat identifiering är avgörande för människohandelns offer. Om människohandelns offer inte identifieras, kan deras lagenliga rätt till hjälp och skydd inte verkställas. Oidentifierade offer söker sig inte till det för dem inrättade hjälpsystemet och blir inte delaktiga i någon annan av sina rättigheter, såsom rätten som offer för människohandel att få stanna i landet. Avsaknaden av identifiering kan leda till att offren straffas för delaktighet i illegal verksamhet eller exempelvis för olaglig invandring. Det kan även leda till att offret för människohandel utvisas ur landet, fortsätter att utnyttjas och/eller blir offer igen. Ett stort problem gällande identifieringen är att offren ofta är traumatiserade och verkar ostrukturerade i sin berättelse. Det krävs en enorm sakkunskap hos t.ex. polisen för att handskas med dessa människor på rätt sätt.
Förbundsstyrelsen instämmer med motionärerna om att en nationell koordinator behövs. Samverkan och en koordinering krävs för att uppnå framgång i kampen mot människohandel och prostitution. Samverkan är emellertid inte något som uppstår per automatik, utan måste byggas upp, utvecklas och förvaltas. I Sverige finns en modell där en nationell samordnare vid Länsstyrelsen i Stockholms län finns för en fortsatt och utvecklad operativ samverkan mellan myndigheter samt mellan myndigheter och frivilligorganisationer mot prostitution och människohandel.
Dessutom poängterar förbundsstyrelsen att mera kunskap om människohandel behövs ute på fältet, och i viss mån även förbättrade attityder. Det borde också finnas mer kunskap om skillnaderna mellan koppleri och människohandel t.ex. bland domare och åklagare samt polisen. Som en långsiktig målsättning ser förbundsstyrelsen behovet av att lagstiftningen borde ändras så att skillnaderna mellan dessa brott blir tydligare.
Årsmötet beslöt:
-
att Svenska Kvinnoförbundet uppmärksammar ärendet hos ansvarig minister under verksamhetsåret
-
att Svenska Kvinnoförbundet följer med utredningen kring den nationella koordinatorn och stödjer arbetet vid instiftandet av en sådan.
