Vår statsminister Jyrki Katainen uttryckte rätt nyligen, efter ett besök i Sverige, en önskan om att mammor på hemvårdsstöd snabbare än nu ska kunna delta i arbetslivet. Då tycker jag att vi måste också fråga oss om problemet är småbarnsmammornas eller någon annan befolkningsgrupps sysselsättningsgrad: barnlösa 20-59-åriga mäns sysselsättningsgrad var år 2011 två procentenheter mindre (74 %) än mammornas (76 %).
I alla nordiska länder diskuteras för tillfället förnyelse av föräldraledighetssystemen. Det handlar om t.ex. längden av ledighet, nivån av kompensation som betalas under ledigheten, och flexibilitet av uttag. Under flera decennier har papporna uppmuntrats att ta mera föräldraledighet, men den ojämna fördelningen av ledighet mellan mammor och pappor är fortfarande en av jämställdhetspolitikens största problem som bör lösas.
En sak är också att omkring fyrtio procent av de mammor som tar ut full vårdledighet har inget arbetsförhållande att gå tillbaka till. I Finland är visstidsanställningar, snuttjobben, ett fenomen som är köns- segregerat. Det har dessutom blivit ännu mer tillspetsat då det gäller kvinnor i den ålder då man vanligtvis får barn. Under 25-åriga män och kvinnor gör snuttarbete lika mycket, men efter 25-årsåldern börjar skillnaden könen emellan växa – och häftigt. Kvinnor gör i 25-44 årsåldern dubbelt mer snuttjobb än män i samma ålder.
För trettio år sedan var femton procent av de 25–34-åriga kvinnorna anställda på korta kontrakt, och år 2008 hade andelen ökat till var tredje kvinna.
Visstidsanställningarna är vanligast i den kommunala sektorn, där kvinnorna är i majoritet. Då de är föräldra- eller vårdlediga tas andra unga kvinnor in för att vikariera. Kvinnor i trettioårsåldern befinner sig alltså i ett beklagligt, slutet ekosystem av familjeplanering och snuttjobb. De bär varandras bördor i och med branschsegregeringen, och i och med att män inte är familjelediga i lika hög grad. Det går inte att skylla bara på vårdbidraget så länge den här onda cirkeln förblir orörd.
