Nästan var femte kvinna i Finland är barnlös, största delen av dem är det mot sin vilja. Att inte kunna få barn trots en längtan efter att bli förälder är en stor tragedi för varje enskild drabbad och kan leda till ett livslångt trauma. Därför skulle det vara viktigt att de ofrivilligt barnlösa – såväl kvinnor som män – skulle mötas med större respekt och empati. På t.ex. Kvinnokliniken i Helsingfors tvingas kvinnor som besöker sjukhuset för tunga IVF behandlingar dela väntrum med gravida på väg till ultraljudsundersökningar. Det samma gäller kvinnor som på grund av sjukdom eller olycka förlorat sin livmoder och köar för undersökningar. Också kvinnor som fått missfall får på olika förlossningssjukhus dela utrymmen med gravida och nyblivna mammor. Därtill finns det brister i hur de drabbade möts av vårdpersonalen. Fokus ligger i hög grad på den fysiska hälsan, medan den mentala biten ofta glöms bort.
Över 70 procent av de par som genomgår barnlöshetsbehandlingar önskar att de fick psykiskt stöd i samband med behandlingarna. En del av de ofrivilligt barnlösa kunde få barn om inte den finländska lagstiftningen lade käppar i hjulet. Sedan år 2007 är det olagligt att använda sig av surrogatmödrar i Finland. Före det kom cirka tjugo barn till världen med hjälp av denna behandlingsform. I alla dessa fall var det en nära släkting eller vän som ställde upp som surrogatmamma.
Det riksomfattande etiska rådet inom social- och hälsovården anser att man kunde tillåta surrogatfödslar i vissa specifika fall. I ett utlåtande anser rådet att sådana fall kunde vara då till
exempel en kvinna har förlorat sin livmoder i en sjukdom eller olycka eller då en kvinna har fötts utan livmoder. Under nuvarande förhållanden åker många finländska par utomlands för att få hjälp. I länder som Ryssland, Indien och USA är surrogatfödslar lagliga.
Med hänvisning till ovanstående yrkar Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs på att Svenska Kvinnoförbundet arbetar för
- att man i vården av ofrivilligt barnlösa i högre grad beaktar den mentala hälsan, bl.a. genom att erbjuda de drabbade psykiskt stöd och genom att se över hur utrymmena vid de olika förlossningssjukhusen används.
- att Finland igen legaliserar surrogatfödslar i vissa specifika fall. För att få bli förälder genom denna behandlingsform skulle det krävas speciallov och surrogatmodern skulle inte ges någon
ekonomisk ersättning för sin tjänst.
Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs r.f.
Christina Yrjölä-Lindgrén
Ordförande
Matilda Hemnell
Projektsekreterare
Årsmötets svar
Eftersom det sedan år 2007 är olagligt att använda sig av surrogatfödslar i Finland, är det allt flere par som vänder sig utomlands. Detta blir då utanför den finländska sjuk- och hälsovården med dess eventuella konsekvenser.
Sedan 1997 följer Sverige WHO:s bedömning om att ofrivillig barnlöshet ska klassas som en sjukdom. Inom landstinget är ofrivillig barnlöshet placerat i prioritetsgrupp tre, vilket innebär att det räknas till gruppen mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar. I den gruppen återfinns också migrän, allergier, missbruk, öroninflammation och urinvägsinfektioner. Barnlöshet är inte något som faller under prioriteringsgrupp fyra, där vård som ges av andra skäl än sjukdom eller skada
återfinns.
Barnlöshet är en sjukdom, och inte i högre utsträckning än många andra sjukdomar en livsstilssjukdom, utan en sjukdom med medicinska orsaker. Ofrivilligt barnlöshet kan bero på endometrios, ägglossningsproblem, PCO, eller blockerad äggledare som en konsekvens av till exempel klamydia. Det kan också vara blockering av sädeskanalerna, spermieproblem, eller att man bildar antikroppar mot spermierna som är orsaken till den ofrivilliga barnlösheten.
Att leva med ofrivillig barnlöshet kan dessutom ge upphov till ytterligare problem som psykisk ohälsa. Ångest och depressionssjukdomar är vanligt förekommande bland ofrivilligt barnlösa kvinnor och män som genomgår en barnlöshetsbehandling. (Helene Öberg, talesperson för hälso- och sjukvårdsfrågor för Miljöpartiet i Stockholms landsting.) Ofrivillig barnlöshet kan numera behandlas med exempelvis assisterad befruktning: a) provrörsbefruktning eller b) mikroinjektion. De första graviditeterna efter provrörsbefruktning (IVF) i Sverige inträffade 1981 och det första
IVF-barnet föddes 1982.
Mikroinjektion eller intracytoplasmatisk spermainjection (ICSI) är en nyare metod. I fall då en kvinna helt förlorat sin livmoder kunde exempelvis surrogatfödsel användas som
alternativ. När inga medicinska lösningar hjälper har man ännu adoption och fosterföräldraskap som alternativ för att få barn. Men som visats ovan kan den mentala hälsan också sättas på prov under processens gång. Därför skulle det vara nödvändigt att både inom sjukvårdsdistrikten, de privata klinikerna samt vanliga läkarmottagningar fästa större uppmärksamhet vid att kunna reservera tillräckligt med tid för mottagning, förse personalen med specialkunnande om hur man bemöter djup sorg och smärta, gång efter gång, hos samma patienter, dela in utrymmena i väntesalarna på ett humanare sätt och framför allt ändra på lagstiftning och regler så att de bemöter patienten på ett humant, tidsenligt sätt, med minimering av onödigt lidande.
Årsmötet föreslår att Svenska Kvinnoförbundet och Svenska Folkpartiet verkar för
- att man i vården av ofrivilligt barnlösa i högre grad beaktar den mentala hälsan, bl.a. genom att erbjuda de drabbade mer tid och psykiskt stöd och genom att se över hur utrymmena vid de olika förlossningssjukhusen och andra väntrum används.
- att Finland igen legaliserar surrogatfödslar i vissa specifika fall. För att få bli förälder genom denna behandlingsform skulle det krävas speciallov och surrogatmodern skulle inte ges
någon ekonomisk ersättning för sin tjänst.
