En fungerande subjektiv rättighet till dagvård

28.03.2011 kl. 22:27
Motion 7 till Svenska Kvinnoförbundets årsmöte 2011

En fungerande subjektiv rättighet till dagvård kräver flexiblare lösningar

Enligt den subjektiva dagvårdslagen ska dagvårdsplats erbjudas inom hemkommunen. I större kommuner kan detta leda till att dagvårdsplats erbjuds på oskäligt långt avstånd från hem/arbetsplats vilket i praktiken gör det omöjligt för familjen att ta emot platsen.

  • Förälder som skulle vilja återvända till arbetet stannar hemma för att inte kuska småbarn runt kommunen på ett ovettigt sätt.

  • Barn inleder dagvård på ett ställe för att snart flyttas till annat ställe; är det vettigt ur barnets synvinkel?

  • Kvalitetsmätning på överfulla daghem, hur går det till?

En stor del av mammorna skulle gärna arbeta deltid under småbarnsåldern ifall det vore möjligt. Som det ser ut idag är det antingen eller som verkar gälla. Antingen ska ena föräldern stanna hemma på heltid, eller så ska föräldrarna arbeta och barnet vara på dagis. Övriga deltidsarrangemang faller helt på familjen. Ändå är det många familjer med barn under 3 år som skulle vilja inleda med mjuklandningar i form av deltidsdagvård, klubb (klubbverksamhet finns, men endast för barn över 2-3 år), familjedagvård, flerfamiljsarrangemang etc. Olika lösningar bör dock göras smidigare och mer tillgängliga för familjerna. Det behövs nytänk inom barndagvården som helhet för att göra den subjektiva rättigheten till dagvård vettig.

Med hänvisning till ovanstående yrkar Svenska Kvinnoförbundets Helsingforsavdelning:

  • att Svenska Kvinnoförbundet arbetar för att kommunerna bör erbjuda dagvårdsplatser på skäligt avstånd från hemmet/arbetsplatsen.

  • att Svenska Kvinnoförbundet lyfter fram flexibla dagvårdsmodeller.


Helsingfors den 26 januari 2011
Svenska Kvinnoförbundets Helsingforsavdelning r.f.

Monica Mickos, ordförande
Maria Rajalin, skattmästare


Årsmötets svar:

I Finland är det Social- och hälsovårdsministeriet som har det allmänna ansvaret för dagvårdens utveckling, kvalitet och lagstiftningen som reglerar dagvården. Det är däremot kommunerna som i praktiken är skyldiga både att ordna med dagvårdstjänster och att övervaka den privata barndagvården.

Lagstiftningen som reglerar dagvården (t.ex. Lagen om barndagvård 36/1973 och Förordningen om barndagvård 239/1973) är till sin karaktär rätt allmän, och bestämmer närmast frågor om personalens behörighet, gruppstorlekar och dylikt. Kommunerna ges fria händer att ordna dagvårdsservicen ”så att behovet av vård och fostran av barn i de olika åldersgrupperna blir tryggat på ett opartiskt sätt och i enlighet med de lokala förhållandena.” Staten har därmed varken skyldighet eller praktisk möjlighet att styra de sätt som kommunerna (320 stycken på fastlandet år 2011) sköter dagvården på. Också statens budgetstyrning har ändrats så att statsandelarna till kommunerna inte längre öronmärks sektorvis, utan beviljas centralt via Finansministeriet på basen av kommunens invånarantal och årsklasser.

Alla barn under skolåldern har rätt till kommunal dagvård efter att föräldrapenningsperioden är slut. Föräldrarna ansöker om en kommunal dagvårdsplats fyra månader innan vårdbehovet. Enligt existerande regelverk kan kommunal dagvård ordnas som vård på daghem, familjedagvård eller gruppfamiljedagvård. Dagvården kan vara heltidsvård (högst 10 timmar per dygn) eller deltidsvård (högst 5 timmar per dygn).

Kommunen ska se till att det finns tillräckligt med platser i kommunens regi eller under kommunens tillsyn i den omfattning och under sådana verksamhetsformer som krävs. Dagvård ska också i mån av möjlighet kunna erbjudas under sådana tider av dygnet som den behövs. Om föräldrarna börjar jobba eller studera ska en dagvårdsplats ordnas inom två veckor. Även kommuner, församlingar och olika organisationer ordnar lekparks- och klubbverksamhet för barn samt andra öppna former av småbarnsuppfostran. I hela landet är antalet barn som sköts i församlingarnas regi faktiskt drygt en årskull, dvs. 65 000 barn. Förutom hemvårdsstöd, som är avsett för vården av barn under 3 år i hemmet, finns det också ett stöd för privat dagvård som kan användas för alla former av privat dagvård. Vissa kommuner ordnar också dagvård via köptjänst.

Kommunerna är sinsemellan väldigt olika till storlek och struktur, och därför har det varit viktigt att också bibehålla ett stort mått av valfrihet och flexibilitet (i motsats till en rigid, central styrning av dagvården). Men kommunerna står naturligtvis inför allt större problem och förändringar visavi barndagvården: försämrad kommunal ekonomi, familjedagvårdare som går i pension och nya som inte fås istället, personalens lönenivå, nedkörning av familjegruppdagvården osv. Även om deltidsdagvård är möjligt enligt dagvårdslagstiftningen, är det få daghem t.ex. i Helsingfors som idag har möjlighet att erbjuda deltidsvård.

Men vi ser också försök till nya flexibla system och introduktion av alternativa modeller för dagvården. Exempel på dessa har varit en lagändring om att kommunerna i fortsättningen ska ordna barndagvård även för andra än för kommunens egna invånare, dvs. också för sådana familjer som på grund av studier, arbete eller motsvarande skäl vistas i kommunen. Lagen träder i kraft den 1 augusti 2011. En annan lösning som kan öka flexibiliteten är att vissa kommuner – förutom köptjänster och stöd för privat vård – troligen kommer att ta i bruk servicesedlar också inom dagvården (lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården trädde i kraft år 2009). De här exemplen följer regeringens linjedragningar om att kommunernas social- och hälsovårdstjänster ska planeras och organiseras på ett flexibelt sätt ur användarens synvinkel.

Statsrådet har försökt samla sakkunskap över sektorgränserna i så kallade politikprogram, bl.a. det för barn, ungdom och familjer. Institutet för hälsa och välfärd (THL) har styrnings-, utvecklings- och utvärderingsuppgifter också i fråga om dagvården. Från att tidigare har haft en mera norm- och resursbaserad styrning, har statens aktörer allt mer övergått till informationsstyrning – man ger information och modeller för kommunerna. THL upprätthåller bl.a. för detta ändamål en webbplats om småbarnsfostran och barndagvård (Kasvun kumppanit). Webbtjänsten är en komprimerad sammanställning av THL:s forskning och utveckling som anknyter till barn, unga och familjer och man har också samlat information och lagstiftning om området. Målgruppen är yrkespersonal inom basservicen som arbetar med barn, unga och familjer, till exempel personalen vid mödra- och barnrådgivningar, daghem och skolor, samt beslutsfattarna inom social-, hälso- och undervisningsväsendet. Webbtjänsten har en ingångssida på svenska, där tjänsten beskrivs, men i övrigt tycks innehållet inte finnas på svenska.

Svenska Kvinnoförbundets årsmöte stöder motionärernas yrkan på en större flexibilitet i ordnandet av dagvård i kommunerna, och yrkar på:

  • att Svenska Kvinnoförbundets lokalavdelningar arbetar för att kommunerna ska utnyttja alla tillgängliga modeller för att ordna dagvården så att servicen blir så flexibel som möjligt ur användarens synvinkel. Speciellt viktigt är det att dagvårdsplatser erbjuds på skäligt avstånd från hemmet eller arbetsplatsen.

  • att förbundet kontaktar THL med en yrkan om att institutet utökar och intensifierar informationen om flexibla och alternativa dagvårdsmodeller till kommunerna. THL uppmanas samtidigt se till att webbtjänsten Kasvun kumppanit översätts till svenska, så att också de svensk- och tvåspråkiga kommunerna kan tillgodogöra sig informationen.

 

Petra Qvist-Hämäläinen