De ungas illamående i samhället

18.03.2010 kl. 20:20
Motion 4 till Svenska Kvinnoförbundets årsmöte 2010

Gemensamt för de flesta av de även i massmedia framkomna tragedierna kring skolskjutningar och andra våldsdåd där unga varit förövare, är att den unge mått dåligt och sökt hjälp innan han begått sitt brott, men samhället inte kunnat erbjuda hjälp tillräckligt tidigt eller i tillräcklig omfattning. Ofta har samma person både psykiska problem och missbruksproblem.

Mental- och rusmedelsvårdstjänsterna i samhället är särade från varandra i en överlag splittrad servicestruktur. Mentalvårdstjänsterna hör generellt till hälsovårdssektorn och missbrukarvården till socialsektorn. Dessutom är de tjänster som skolhälsovården står till tjänst med alldeles för snålt tilltagna för att personalen skall ha ordentligt med tid för att hjälpa den unge. Detta försvårar klientens/patientens möjligheter att få just den vård han skulle behöva och risken att klienten/patienten faller igenom systemet är stor. Även den hjälpbehövande personens boningsort spelar en större roll i fråga om att ha tillgång till mentalvård och rusmedelsvård än vad borde vara tillåtet.

I ett försök att rätta till dessa oegentligheter har Social- och Hälsovårdsministeriet uppgjort ett nationellt utvecklingsprogram för social- och hälsovården, det så kallade Kaste-programmet. Det är ett strategiskt verktyg för att leda den finländska social- och hälsovårdspolitiken. De viktigaste målen är att öka delaktighet och minska marginalisering; höja graden av hälsa och välfärd, samt att förbättra kvaliteten på tjänsterna, deras effekt och tillgänglighet samt minska de regionala skillnaderna.

Dessa mål försöker man uppnå genom att förebygga problemen och ingripa i dem så tidigt som möjligt, dels genom att trygga en yrkeskunnig och tillräcklig personal, dels genom att skapa sammanhängande servicehelheter inom social- och hälsovården samt genom goda verksamhetsmodeller.

Social och hälsovårdsministeriet har även tillsatt en arbetsgrupp ”Mieli 2009” för att utveckla mentalvårds- och missbruksarbetet fram till år 2015. Denna grupp har utkommit med ett förslag till plan för utvecklingsarbetet. För första gången ger planen gemensamma riksomfattande riktlinjer för mentalvårds- och missbruksarbetet, med avsikten att alla finländare skall ha jämbördiga möjligheter att få tillgång till dessa tjänster.

Med hänvisning till ovanstående yrkar vi på att Svenska Kvinnoförbundets representanter i kommunerna och i riksdagen arbetar för:

  • att staten i tillräcklig grad finansierar utvecklingsprogrammet för social- och hälsovård (KASTE).

  • att kommunerna avslår tillräckliga medel för att förverkliga riktlinjerna i “Mieli 2009 programmet” antingen ensam eller tillsammans med den tredje sektorn samt den privata sektorn.

Svenska Kvinnoförbundets Åboavdelning 28.1.2010
Camilla Sandell, sekreterare
Gunveig Jörkell, medlem

 
Årsmötets svar:

Motionärerna skriver om ett mycket aktuellt ämne som berör oss alla. Det är väldigt viktigt att alla som behöver hjälp oberoende om det är frågan om social- eller hälsovårdssektorn eller en kombination av dem så skall den nå alla våra medborgare i ett så tidigt skede som möjligt. Situationen ser idag väldigt olika ut beroende på var i landet du befinner dig. Många goda modeller har i projektform utvecklats redan tidigare men de har varit svåra att implementera eftersom projekten ofta varit alldeles för korta och saknat plan för fortsättning.

Staten satsar för tillfället på utvecklingsprogram och arbetsgrupper inom detta område. Kaste, som är ett utvecklingsprogram inom Social- och hälsovårdsministeriet, pågår 2009-2011. Kaste är ett strategiskt styrprogram för att utveckla och leda social- och hälsovårdspolitiken i vårt land.

Den av social- och hälsovårdsministeriet tillsatta arbetsgruppen Mieli 2009 har utarbetat en riksomfattande plan för psykisk hälsa och missbruksarbete. Planen satsar på att utveckla och enhetliggöra missbruks- och mentalvårdstjänsterna till år 2015. För första gången ges riksomfattande riktlinjer för mentalvårds- och missbruksarbetet i vårt land. I arbetsgruppens slutrapport presenteras de 18 viktigaste utvecklingsförslagen med motiveringar. Planen framhäver att klientens ställning stärks, den psykiska hälsan och alkohol- och drogfrihet främjas, problem och skador förebyggs och mental- och missbrukarvård ordnas för alla åldersgrupper så att grund- och öppenvårdstjänster betonas. Nya centrala linjedragningar när det gäller utvecklande av servicesystemet är lågtröskel principen en-dörr-in när en person söker behandling vid en social och hälsovårdscentral och grundande av öppenvårdsenheter som sammanför mental- och missbrukarvård. Dessutom framställs de styrmedel som behövs för att genomföra planen. Social- och hälsovårdsministeriet styr verkställandet. Institutet för hälsa och välfärd (THL) och Arbetshälsoinstitutet stöder verkställandet. Kommunerna ansvarar för genomförandet.

Staten har inte avsatt öronmärkta pengar för verkställandet av planen. Social- och hälsovårdens statligt finansierade utvecklingsprogram Kaste stöder kommunernas utvecklingsprojekt. Projekten för psykisk hälsa och mot missbruk inom Kaste-programmet är de centrala instrumenten för verkställandet av planen.

Vi har ett välutvecklat välfärssystem som inte skall tillåta att unga i behov av hjälp faller emellan på grund av att de olika myndigheterna inte kan samarbeta. Det är ett väldigt stort steg för en ungdom att söka upp hjälp. När hon/han tagit det stora steget skall det vara lätt att få den rätta och mångprofessionella hjälpen som behövs.

Svenska Kvinnoförbundets årsmöte yrkar på att förbundets representanter i riksdag och regering verkar för:

  • att staten i tillräcklig grad finansierar utvecklingsprogrammet för social- och hälsovård (Kaste).

  • att staten och kommunerna anslår tillräckliga medel för att genomföra riktlinjerna i programmet Mieli 2009 tillsammans med den tredje sektorn samt den privata sektorn.

  • att statlig delfinansiering för stödtjänster så som lågtröskelmottagningar, hjälpande internetportaler och stödtelefoner för ungdomar garanteras.

 

Petra Qvist-Hämäläinen