Festtalet på jubileumsdagen hölls av minister Elisabeth Rehn, där hon tog upp både ”stora och små” frågor gällande både dagsaktuella teman och långkörare inom jämställdhetspolitiken. Vårdkonflikten, våld mot kvinnor, utvecklingen av jämställdhetslagstiftningen, kvotering och det viktiga internationella arbetet, inklusive fredsarbete, människohandel och biståndsfrågor, var teman som tidigare jämställdhets- och försvarsminister Rehn talade om.
SVENSKA KVINNOFÖRBUNDET 100 ÅR
26.10.2007 HELSINGFORS I FESTSALEN G 18
FESTTAL MINISTER ELISABETH REHN
Republikens president Tarja Halonen,
Kvinnoförbundets ordförande Sara Eklund,
Kära festpublik,
Vi har glädjen att i dag få fira 100 år av konstruktiv politisk verksamhet, en verksamhet där Kvinnoförbundet ofta visat lejonklon, ibland verkat i bakgrunden, men ständigt varit med då viktiga jämställdhetsfrågor beretts och avgjorts. Det är säkert en stor glädje för förbundet att Republikens president är med oss idag, er personliga verksamhet genom åren för ett jämställt Finland är välkänd.
Lantdagsreformen 1906 hade gett kvinnorna rösträtt och rätt att kandidera i lantdagsval. SFP:s kvinnor upplevde besvikna att endast en av de kvinnliga kandidaterna, Dagmar Neovius från Åbo södra valkrets blev invald. Besvikelsen omvandlades till aktion: Annie Furuhjelms och Fanny Hults diskussioner ledde rätt snabbt till åtgärder, och i dag för jämnt 100 år sedan bildades detta förbund, som strävade efter ett hela Finland omfattande svenskt kvinnoförbund. Annie Furuhjelms öppningsanförande har många gånger citerats, där finns många kloka saker om kvinnans roll och ansvar. Jag vill bara citera en mening: “Men för att förstå våra nya plikter måste vi sättas i tillfälle att närmare dryfta tidens stora frågor, och det kunna vi bäst genom att sammansluta oss till ett förbund”. Det är ganska intressant att Kvinnoförbundet inte anslöt sig till Svenska folkpartiet förrän år 1946, även om förbundets kvinnor var aktiva också inom partiet. Men man behövde inte vara partimedlem för att bli medlem i Svenska kvinnoförbundet.
Små frågor och stora frågor? Vad är egentligen smått och vad är stort? Det beror förstås på bedömarens egna värderingar, men jag vill påstå att i det viktiga jämställdhetsarbetet finns ingenting smått och obetydligt: det är en ström som leder till förändrade attityder, som i sin tur leder till jämställdhetsvänlig lagstiftning och därefter direkta åtgärder. Knappast någon kan ta ensam åt sig äran av framsteg, processen är ett pärlband där varje pärla är knuten till den andra. Kvinnoförbundet har varit med i varje steg, både nationellt och internationellt.
Finland fick sin första jämställdhetslag år 1986. Den hade föregåtts av intensivt arbete: jämställdhetsrapporter, statlig jämställdhetsdelegation, lagen om kommunal dagvård. För allt detta arbetade Kvinnoförbundet aktivt och intensivt, inte minst genom att sätta press på SFP:s manfolk genom intensiv upplysningsverksamhet! Det ordnades viktiga seminarier på sjuttiotalet med relevans ännu i dag “Kvinnor – en arbetskraftreserv eller Resurs? och vi lanserade uttrycket “Är det värdefullare att arbeta med maskiner än med människor?” Det låter i dag bekant i den aktuella vårdarkonflikten!
Jag minns personligen hur jobbigt det var med förnyandet av jämställdhetslagen under min tid som jämställdhetsminister: kvinnoforskning, sexuellt våld i äktenskapet, på arbetsplatsen, och mycket mer. Kvoterna gick inte igenom i regeringen, kommentarerna där tål inte att nämnas publikt, men riksdagen röstade fram kvoterna. De har haft en viktig roll – så viktig att de inte mer är avgörande i det politiska livet, det hör till det allmänt accepterade. Näringslivet är sedan en annan sak, där kvottänkandet orsakat välkommen debatt.
I det internationella arbetet har Svenska kvinnoförbundet varit starkt framme, kanske främst under sjuttio-åttiotalet. Samarbete med Utrikesministeriet kring biståndsfrågor och uppföljning av FN:s rekommendationer från kvinnokonferenserna har varit en viktig del av arbetet. CEDAW, konventionen om avskaffande av all diskriminering av kvinnor har varit en hörnsten. I allt detta arbete har Kvinnoförbundet deltagit, också i ett mycket aktivt fredsarbete.
Jag nämnde “små” och “stora” frågor i början av mitt anförande, och undrade vad som är vad? Urininkontinens är ett besvärande problem för kvinnor, och många tänkte kanske att vad är nu detta att ta fram. Kerstin Meinander hade mod att göra det, och visade att man måste kunna peka på viktiga frågor. Margareta Pietikäinen har tagit upp många sådana, inte minst i lokalpolitiken. Vi förde fram betydelsen av Mama-metoden för tidig diagnosticering av bröstcancer, en finansmotion i riksdagen ledde till pengar till Marthaförbundet för information om detta. Dessa är bara plock i sakfrågor som lyfts fram av oss.
Människohandel och prostitution har fått stort utrymme i förbundets senare verksamhet, också våld i hemmen. Jag hoppas att vi visar jämställdhet och ärlighet också i dessa frågor. Kvinnor är i ledningen av den prostitutionshärva som nu upprör oss i Finland. Kvinnor är också skyldiga till våld mot mannen, inte alls i samma utsträckning som våldet mot kvinnan, men det finns där. Jag var ganska tagen för ett par år sedan över informationen att kvinnorörelsen inte vill att denna statistik skall bli offentlig. Motiveringen var att det försvårar arbetet med det större problemet våld mot kvinnan. Så får det inte vara. Jämställdhet måste också omfatta en jämställdhet för männen – ofta förlorare i den allmänna diskussionen.
Jag har varit ganska road, ibland bedrövad över att min tid som försvarsminister är den man nämner: att jag samtidigt var jämställdhetminister anses inte vara lika värt trots viktiga framsteg som då gjordes. Är det en allmän inställning till jämställdhetsarbete?
Jag var glad över att Elly Sigfrieds i dagens intervju tog upp frågan om lokalavdelningarna, med hänvisning till Ulla Gyllenbergs tid som ordförande. Det är på lokalnivån många vardagsnära frågor kan drivas, men också initiativ till stora aktiviteter kan födas just i deras arbete. Vi måste minnas Annie Furuhjelms ord om att dryfta samhällets stora problem.
Kvinnoförbund som arbetar för jämställdhet får inte vara tysta i stora jämställdhetsfrågor, oberoende av om man hör till ett regeringsparti eller till oppositionen. Om vi hörs endast i politiskt sk, ofarliga frågor, men är heltysta då frågor som gäller Finlands kvinnor i allra högsta grad, har vi missat någonting. Jag har saknat vår röst i den pågående debatten om vår sjuk- och hälsovård. Tyvärr gav sig riksdagskandidaterna in i någonting de inte hade någotsomhelst mandat att fullfölja, men löften då kan inte lämnas åt sidan.
Löften måste hållas, också av politiker. Det får inte gå prestige i en så viktig fråga. Staten måste fullfölja regeringspartiers löften med en tilläggsinsats, vårdarfacket måste kunna komma tillmötes för ett positivt resultat. jag är glad över att i dag ha fått läsa att Ulla-Maj Wideroos uttalat sig mot prestige-tänkandet, för ett tillmöteskommande från både stat och fack.
Vad jag saknar i Kvinnoförbundets verksamhet är den starka insatsen för fredsarbetet från tidigare år. Jag vet att fredsarbete inte är pop, men vi har varit föregångare i många frågor internationellt, och måste så förbli. Det gäller bistånd, det gäller krishantering, allt det som bygger upp freden. Vi har internationellt starka kvinnor i våra led, Eva Biaudet inom OSCE, själv är jag fortfarande dagligen engagerad inom internationell krishantering. Och för att själv lyfta kattens svans: Svenska kvinnoförbundets medlem som började sin politiska karriär som sekreterare i Svenska kvinnoförbundets lokalavdelning i Grankulla i början på 70-talet har faktiskt haft den högsta positionen inom FN av Finlands samtliga kvinnor!
Jag fick vara med då den för världens kvinnor i konfliktområden betydelsefulla FN-resolutionen 1325/2000 om kvinnor, fred och säkerhet föddes i Windhoek, Namibia och godkändes sedan av FN:s säkerhetsråd. Den kräver entydigt en jämställd roll för kvinnor i fredsprocesserna, och i återuppbyggnaden av landet efter krig. Kvinnor skall finnas på ledande poster, både nationellt och internationellt. För att uppnå detta behövs nationella handlingsplaner.
Jag är stolt över att det var en Kvinnoförbundets lokalavdelning som tog upp frågan för ett par år sedan, och Eva Biaudet följde upp detta med ett riksdagsspörsmål, med dessvärre ett litet luddigt svar från ministern! Men i dag är arbetet för vår egen nationella handlingsplan i full gång, dessvärre långt efter andra nordiska och flera europeiska länder.
Arbetet för kvinnans ställning i utvecklingsländerna och konfliktområden är ett arbete för fred – där måste vi vara aktivt med! Mina erfarenheter har visat att kvinnor kan samarbeta, också då det pågår en djup kris. Kosovos och Serbiens kvinnor samarbetar idag oberoende av vad det slutgiltiga beslutet om framtiden blir, Palestinas och Israels kvinnor har haft samarbete i tiotals år oberoende av Intifador.
Jag har kommit med litet kritik som avslutning av mitt anförande. Den kritiken väger ändå synnerligen lätt mot allt det viktiga Svenska Kvinnoförbundet uträttat under årens lopp. Kvinnoförbundet behövs lika väl som tidigare, förbundet skall fungera som SFP:s jämställdhetssamvete också i fortsättningen. Men visst har vi också jämställdhetskämpar bland partiets män – inte minst den ansvariga ministern.
Och vi skall minnas att smått och stort är lika viktigt!
Mina innerliga lyckönskningar till jubilaren!
