Konstnären Henrika Lax' tal vid avtäckningen av porträttet av Margareta Pietikäinen vid Svenska Kvinnoförbundets 100-årsjubileum den 26.10.2007.
PORTRÄTT AV MARGARETA PIETIKÄINEN 2007
En vacker vårdag sitter Margareta och jag över varsin kopp rykande kaffe i ateljén. Det tar inte länge innan den första spänningen släppt och diskussionen flyter obesvärat. Allvar blandat med skratt, igenkännande leenden, avspänt och naturligt. Kvinnor av olika generation i vårt samhälle verkar ha mycket gemensamt, mycket att dela. Medan vi pratar plockar jag fram kameran. Vi har kommit överens om att ta en serie informella snapshots, bilder i det förbiglidande nuet, medan vi fördjupar oss i uppgiftens karaktär.
Vad är egentligen ett porträtt och hur vill en kvinna anno 2007 bli avporträtterad? Kvinnofrågor och kvinnans ställning i samhället verkar vara en fruktbar grogrund för samtalet. Kvinnofrågan är kanske på sitt sätt också självskriven i och med att uppdraget ingår som en del av festligheterna kring Kvinnoförbundets 100-års jubileum. Historien är full av stora pompöst avbildade män på viktiga poster i samhället. Avbildningar i miljöer med symboler, som har verifierat deras status i samhället. Knappast några kvinnor alls. Jag tänker på porträtten i SFP:s utrymmen där vi träffades för vårt första samtal och återkallar i minnet hur den procentuella fördelningen mellan avporträtterade män och kvinnor ser ut. Ingen tvekan om saken, historien upprepar sig.
Före kamerans tid var porträttet ett sätt att för framtida generationer bevara minnet av personen, utseende och karaktär, som annars var omöjliga att reproducera. Jag kan inte låta bli att le, när jag ser målade porträtt från gångna tider, så färgade av sin tids bildideal. Det som var naturligt då i fråga om kläder och bildframställning kan te sig nästan karikatyrartat idag. Precis som dagens bilder kommer att ses med främlingens blickar och andra ögon av kommande generationer.
Också idag är det centralt vilka signaler bilden förmedlar, direkt och indirekt genom sin koppling till genren och historien. Det är självklart att porträttet inte ska bli en till formatet liten målning, som drunknar bland alla stora porträtt av män. Det skulle förmedla obetydlighet och ett förminskande av innebörden. Generellt sett ska kvinnor inte le på porträtt, då det vanligen tolkas som ett försök att behaga. Då är man inte seriös. Jag funderar på de dominerande ansiktsuttrycken under vår diskussion och frågar mig om det verkligen ska vara nödvändigt att i bild kväva leendet, det pärlande skrattet och glittret i ögonen, på bekostnad av risken att inte bli tagen på allvar?
När vi inleder arbetet ter sig möjligheterna oändliga. Vad ska miljön, stämningen och inramningen vara - professionell, fritidsbetonad eller familjär? Bildvinklar, färger, fokus – vad förmedlar de som enskilda och sammanfogade komponenter? De spridda trådarna leder oss slutligen alltid till samma punkt. Den röda tråden låter sig sakta skönjas och vi tar fasta på den: Vad är en kvinnas liv och hur ska det avbildas?
För att komma vidare i tankegångarna tyr jag mig till etymologin och får veta att ordet porträtt kommer av latinets ord, protrahere, där pro står för fram och trahere betyder att draga. Dra fram i ljuset, uppdaga. Jag går vidare till andra ord som i latinet är synonyma med ordet porträtt – imago, vultus och effingo. Ansiktsuttryck, anletsdrag, föreställning, blick, ögon, yttre utseende, efterlikna, ge uttryck åt karaktären.
Imago betyder även anbild eller anor. I förnäma romares atrium har porträtt ställts upp så att de tillsammans bildade ett familjeträd. Visserligen bestod bilderna enbart av dem, vars fäder innehaft ett viktigt ämbete. Bilderna bars i liktåg, vilket symboliserade att ättlingen hämtades av sina fäder. Ursprunget ligger med andra ord i en patriarkal tradition. Jag fascineras av tanken på porträtten, där personerna ses som ett led i generationernas växlingar, som bärare av sitt förflutna. Personer som hör hemma någonstans, i ett större sammanhang. Det finns också andra betydelser som hänvisar till döden, förgången tid och som pekar bort från levande människor av kött och blod - som vålnad, skenbild, skuggbild och de avlidnas skuggor under jorden. Imago kan också betyda spegelbild eller spegel. Vi betraktar oss själva och låter oss betraktas av andra.
En annan intressant betydelse av imago är kopplat till tid och betyder dra ut på, förhala och förlänga. Och visst är det en intressant aspekt av ett porträtt. Genom avbildningen förlänger man tiden och förhalar på sitt sätt personens död, genom bilden som överlever personen och pekar på framtiden. Mina tankar går till Roland Barthes, en fransk filosof, som kopplat samman fotografiet med döden. Han går till och med så långt att han säger att döden är fotografiets väsen. Barthes skriver, att fotografiets uppgift är dokumenterande, att verifiera att något verkligen ägt rum. Något eller någon, har vid en viss bestämd tidpunkt placerats framför kamerans lins och dokumenterats. En målning däremot, kan simulera verkligheten, utan att konstnären varit på plats och iakttagit. Enligt Barthes är måleriet och även språket, till skillnad från fotografiet, i grunden fiktiva.
Fotografiet innebär på sitt sätt att förlänga eller förhala tiden, stanna upp de undflyende bråkdelarna av sekunder, så att dokument av verkligheten sparas för framtiden. Kanske det är urvalet av bilder som framförallt står för den fiktiva sidan av fotografiet, vad vi väljer att dokumentera och när vi väljer att trycka av. Och vad vi sedan väljer ut eller kasserar och hur bilderna slutligen sammanställs.
I måleriet är tiden ännu långsammare. När jag målar, återupplivar jag stunden som varit och töjer på tidens gränser. Först utväljs bilderna under en lång tid och sedan förestår hela den räcka av tid när målningen tar form. Måleriprocessen har sitt eget förlopp och förmår aldrig exakt reproducera fotografiet. Att måla är således att ytterligare förhala tiden, som består av tiden för målningens tillblivelse, som bestäms av konstnären samt av betraktarens tid. Jag kan se samma bild om och om igen under olika skeden av mitt liv och märker att bilden förändras i och med den förändring som tiden och livet åstadkommit i mitt medvetande. Ur den fotografiska absoluta utsagan uppstår mina egna fiktioner.
Det svartvita står för det förflutna, minne och melankoli. Det svartvita distanserar från den värld som omedelbart finns omkring mig, tillgänglig för mina sinnen. Den ursprungliga händelsen är för alltid förgången och kvar blir något mycket mer abstrakt, relativt, ovisst och rörligt. Jag rör mig bort från en verklighetstrogen avbildning mot en minnets framkallning av det förflutna. Minnesrummet är annorlunda, mer diffust än den fotografiska avbildningen. Människor sammansmälter med bakgrunden, flyter in i varandra och upplöses. Rumsligheten förvrängs. Ur den gråa minnesmassan framträder konturer, dagrar och skuggor.
Vi tar snapshots, levande bilder i nuet och vardagen, medan tiden och samtalet flyter. Dags för påtår och sammanfattning av vår gemensamma resa i tiden. Efterhand antar idén om porträttet tydligare konturer. Kvinnan som en del av ett kvinnoled, sin egen historia, i de olika roller som dagens kvinna axlar. Våra förmödrars arv har format oss och det förgångna sammanblandas och glider in i hela vår personhistoria, i det liv som är nu och kommer att forma kommande generationer. Nuet är färg och sprakande liv - och genuina leenden.
Henrika Lax
