Statsrådet godkände ett arkitekturpolitiskt program för Finland den 17.12.1998. Meningen med programmet är att sätta upp mål för åtgärder inom den offentliga sektorn som befrämjar arkitekturen. Arkitekturpolitiken drar upp linjer för bevarandet av vårt byggnadsarv och för uppehållandet av den byggnadsreserv vi har. Den ger förutsättningar att förstärka arkitektoniskt högklassigt nybyggande och förbättrar vår byggnadsindustris internationella konkurrenskraft.
Arkitekturens samhälleliga, kulturella och ekonomiska värden är stora. Med hjälp av den kan vi på nationell nivå skapa en bättre livsmiljö, som varje medborgare borde ha rätt till. Varje offentlig organisations skyldighet är att verka så att denna rättighet uppfylls.
Arkitekturens grundpelare är ändamålsenlighet, hållbarhet och skönhet! Med en god arkitekturpolitik förbättrar vi kvaliteten på byggandet och ger innehåll åt principerna för hållbar utveckling i stadsplanering och byggande. Samtidigt ökar vi på öppenheten och växelverkan mellan beslutsfattandet och invånare.
Det nationella arkitekturpolitiska programmet utgår från att lokala program görs upp, där kommunens byggnads- och kulturhistoria samt egna tyngdpunkter, speciella miljövärden och framtidsplaner ligger som grund för arbetet. Tyvärr har alltför få kommuner gått in för att göra ett eget arkitekturpolitiskt program. Uleåborg och Jyväskylä har förankrat det nationella programmet i egna program som både i stora drag och i detalj framställer städernas särdrag och värden och som också nämner konkreta åtgärdsförslag för att bibehålla och förbättra städernas arkitektur och miljö. Många kommuner har säkert miljö- eller kulturpolitiska program som borde revideras. I samband med genomgången av föråldrade program, bör man utvidga strategier och mål att omfatta även arkitekturen.
Finland har under många årtionden bit för bit utplånat sin egen byggda historia. Fungerande helheter i städer och på landsbygden har slagits sönder. Ekonomiska intressen har ofta haft företräde framom historiska och estetiska värderingar. En del av misstagen hade säkert kunnat undvikas om kommunen hade haft ett fungerande arkitekturpolitiskt program.
Med hänvisning till ovanstående yrkar Svenska Kvinnoförbundet på:
-
att Svenska folkpartiets representanter tar initiativ till att lokala arkitekturpolitiska program uppgörs. Dessa program kunde eventuellt ingå i redan existerande miljö- och kulturhistoriska program, som samtidigt skulle uppdateras.
Svenska Kvinnoförbundet r.f.
Anna Lena Karlsson-Finne, förbundsordförande
Agneta Udd-Saarela, generalsekreterare
Partistyrelsens utlåtande:
Motionärerna är ute i ett mycket angeläget ärende. Betydelsen av en kvalitativt högtstående livsmiljö blir en allt viktigare dimension i både den nationella och den regionala konkurrenskraften.
Till de kvalitativa önskemålen hör att livsmiljön skall vara trygg och hälsosam. Det är alltså inte enbart fråga om att miljöolägenheter och ofog inte förekommer, utan uttryckligen om att vi vill ha byggda miljöer som bidrar till att människorna hålls friska och arbetsdugliga. Ett antal undersökningar lyfter fram den stora betydelse som naturen har för vår mentala hälsa.
Med kulturmiljö avses den helhet som omfattar den byggda kulturmiljön, kulturlandskapet och fornlämningarna. Den byggda kulturmiljön, vårt kulturarv, omfattar byggnader, byggda områden och separata konstruktioner, typ vägar, broar eller fyrar. Kulturlandskapet visar hur naturelementen, markgrunden, topografin och klimatet har nyttjats av människan. De fasta fornlämningarna består av spår som forna tiders människor har lämnat i landskapet och markgrunden.
För att kulturlandskapet och vårt byggnadsarv skall kunna bevaras bör det användas och vårdas. Vården och skyddet av kulturlandskapet och byggnadsarvet bygger på lag, särskilt markanvändnings- och bygglagen och naturvårdslagen, och på internationella konventioner och rekommendationer. För att bevara kulturarvet arbetar myndigheterna också med informativ styrning, rådgivning och miljöfostran.
Med tanke på kulturlandskapet och byggnadsarvet är det avgörande hur kommunerna planerar sin markanvändning. Det är i princip är möjligt att med stöd av byggnadsskyddslagen att skydda byggnader, grupper av byggnader och byggda områden som illustrerar den kulturella eller historiska utvecklingen.
Några kommuner i Finland har gått in för att göra upp ett skilt program för kulturmiljön. Med hjälp av ett kulturmiljöprogram framskrider planeringen lättare och kommuninvånarna blir mera medvetna om sin kulturmiljö. Även näringslivet får information om hur man kan använda kulturmiljöer, t.ex. i turism.
Miljöministeriet stöder den s.k. områdesarkitektsverksamheten. En områdesarkitekt är flera kommuners gemensamma expert på planläggning, styrning av byggandet och vård av kulturmiljön. Kommunerna ingår sinsemellan ett avtal om områdesarkitektverksamhet. Områdesarkitekten främjar kommuninvånarnas deltagande i planeringen, deltar i förhandsrådgivningen gällande bygglov och handleder dem som bor i kommunen i frågor som gäller planläggning och byggande.
Partistyrelsens beslutsförslag:
Partistyrelsen föreslår för partidagen att Svenska folkpartiets representanter i kommunerna arbetar för
-
att Svenska folkpartiets representanter tar initiativ till att lokala och/eller regionala arkitekturpolitiska program och/eller kulturmiljöprogram uppgörs. Dessa program får gärna innefatta frågor som gäller miljö, arkitektur, byggnadsarv och kulturlandskap.
