Texten är skriven av Karin Palmén, medlem i Kvinnoförbundets förbundsstyrelse
Jag tänker mig att världen börjar påminna om att vara färdig när resten av befolkningen på denna arma planet får vara killduktiga, att lite ditåt duger. När också andra än män tillåts och antas vara både och, och alltid mer, ”eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor”(1). När lättja och dåliga dagar, vardagspussel och allt som kallas livet ibland får leda till att man inte presterar till hundra procent men det ändå anses vara tillräckligt bra.
När flickor får enbart tior och kallas riktigt sjukt begåvade, inte enbart innerligt duktiga, inte enbart prestationsknarkare. När flickan med sexor kan anses lika sjukt begåvad men missförstådd (eller riktigt lat). När det är tillräckligt att vara på plats och ge sitt allt men inte anteckna ett dugg eller ta sig an en endaste uppgift. När det räcker att kvinnor fokuserar på ett område och inte behöver rädda eller representera hela världen på en gång. När kvinnor kan kallas genier redan under sin livstid, när geni inte är ett epitet som enbart tillskrivs varannan kille med lite snille.
När kvinnor får vara lika bristfälliga och hela som alla andra, på lika villkor, subjekt framom objekt och aldrig mer abjekt (ack, alla åldrande kvinnor som trots sin livsbejakande vishet och vitalitet enbart fått vara sagornas onda häxor).
Vi behöver pluralism istället för patriarkat. Kvinnor ska få vara lata och briljanta, dyngkåta och hur heliga som helst (2). Mångsidig mänsklighet istället för ensidig tolkning av kön, en kvinna är en kvinna är en människa.
Nu tar vi och ristar in nya dimensioner i kvinnligt och mänskligt varande (något som kvinnor förstås alltid vetat funnits). En verklighet av kvinnor som har ångest och ambitioner, festar, vårdar och läser, har ibland ironisk, ibland empatisk, oftast skarp blick, rationella varelser med en mängd kroppsfunktioner och känslor och är alltid oändligt mycket mer än vackra skålar för andra att fylla.
P.S. Det sagt behöver vi alla lära oss att respektera och uppskatta - och uppfostra till - förmågan att ta sig an uppgifter, anteckna, läsa läxor och hjälpa andra och vara briljanta, ibland lata och hur duktiga som helst. Vi behöver mer, inte mindre, av människor som tar sig an och axlar, annars tror jag civilsamhället går under. Men det viktiga är att inse gränser och bristfällighet och tillåta dem för alla, medan alla också lärs att sträva efter ett gemensamt gott. Att göra för att man vill och inte för att duga, lika sammanhang på lika villkor.
(1) Edith Södergrans Vierge Moderne
(2) Ur Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst
