Kravet på lika möjligheter, friheter och rättigheter för alla oberoende av kön är högst rimligt och självklart men långt ifrån verklighet. Gång på gång blir vi påminda om hur utbrett det är med sexuella trakasserier, objektifiering av kvinnor och kvinnofientlighet. Det är fruktansvärt och oacceptabelt att män objektifierar kvinnor på arbetsplatsen, på fritiden och även i utsatta situationer så som då de är patienter hos t.ex. räddningsväsendet, som vi nyligen har fått läsa om via Yle.
I somras blev det diskussion om de internationella reglerna för hur de kvinnliga beachvolleybollspelarna ska se ut - alla måste bära bikini och trosornas sidosöm får inte vara längre än sju centimeter. Nyligen kom beskedet att kravet luckras upp, från och med årsskiftet måste kvinnorna inte längre spela i bikinitrosor utan korta och tajta shorts kommer att godkännas. Men fortfarande finns en maxgräns på kvinnornas underdel medan männen får spela i shorts.
Jag rasar över att varje centimeter tydligen kräver kamp, över att styrelsen för internationella handbollsförbundet inte omgående kunde besluta om samma regler för män och kvinnor. Allt annat är diskriminering. (Behöver det nämnas att 15 av 17 styrelsemedlemmar är män?)
Nu senast har sexuella trakasserier, förminskande av kvinnor och kvinnofientligheten inom räddningsväsendet i Finland skakat oss. Det har kommit fram att män inom räddningsväsendet bemött och förhållit sig till såväl kollegor som patienter på ett sexistiskt och diskriminerande sätt.
Sexuella trakasserier på arbetsplatsen är tyvärr inte ovanligt, och kvinnor har betydligt fler erfarenheter av sexuella trakasserier på arbetsplatserna än män. En undersökning visar att nästan en femtedel av kvinnorna och fyra procent av männen utsatts för sexuella trakasserier på den egna arbetsplatsen. Unga kvinnor utsätts i än högre grad. Arbetstagare inom social- och hälsovården och i servicearbetet har i genomsnitt upplevt mer sexuella trakasserier.
Internationellt sett toppar Finland listorna när det kommer till jämställdhet, men det räcker inte och hjälper inte den som blir utsatt för sexuella trakasserier, objektifiering och misogyni. Jämställdhets- och jämlikhetsfrågor måste högt upp på agendan på arbetsplatserna, i beslutsfattandet och i samhällsdebatten.
I kommunerna, de kommande välfärdsområdena, hos olika myndigheter och inom företag behöver aktiva åtgärder tas. De insatser för jämställdhet som vidtas idag är helt enkelt inte tillräckliga. Det är förkastligt att kristdemokraterna i Larsmo röstade ner antagandet av den europeiska deklarationen om jämställdhet, som ett exempel.
För att råda bot på sexuella trakasserier, antastande och kvinnofientlighet krävs åtgärder av olika slag och på olika håll. Det är bra att det genomförs t.ex. rundabordsdiskussioner och att det i revideringen av sexualbrottslagstiftningen föreslås att sexuellt antastande också omfattar andra gärningar är sådana som inbegriper beröring.
Dessutom behövs det mera kunskap och utbildning i jämställdhetsfrågor, i synnerhet i de olika ledningarna. Det behöver finnas klara processer för hur man förebygger sexuella trakasserier och hur man kan gå tillväga om man blir utsatt för sexuella trakasserier.
Jämställdhetsfrågorna löser sig inte av sig själv och det är tyvärr inte självklart att ett framsteg automatiskt leder till ett annat. Vi får aldrig blunda för sexuella trakasserier, objektifiering och kvinnofientlighet - det krävs aktivt agerande av oss alla på alla fronter!
Anita Westerholm
Ordförande, Svenska Kvinnoförbundet
Insändare i Hufvudstadsbladet 4.11.2021
