Då vi den 10 december uppmärksammar FN dagen för mänskliga rättigheter, är det just de lokala platserna jag reflekterar kring. Mänskliga rättigheter är universella, det vill säga gäller alla och envar, i livets alla stunder. I ett välfärdssamhälle kan rättigheterna vara hotade i situationer där det inte finns tillräckliga resurser för att tillgodose rättigheterna. Det handlar bland annat om att kunna förebygga våld, nedvärderande eller diskriminerande behandling eller brott mot liv. Det handlar om att tillgodose ett värdigt liv.
Vilka rättigheter får synlighet i det offentliga rummet?
I diskussionen om mänskliga rättigheter, syns inte alla rättigheter på samma sätt.
I Finland talar vi sällan om mobbning, exklusion, hunger eller fattigdom, som ett människorättsproblem. Fast det just är det. Då vi vänder blicken mot det vardagliga, så har vi ett flertal problem som bör åtgärdas: social utslagenhet, ensamhet, ojämlika arbetsvillkor och kränkande behandling.
Det är dock ingen enskild aktör som arbetar för alla dessa behov. Flera olika organisationer jobbar för att främja specifika mänskliga rättigheter i Finland. Just nu är Förbundet för mänskliga rättigheters kampanj “Älä riko urheilua” på gång, en kampanj med ett budskap mot diskriminering, likaså veckan för personer med funktionsnedsättning som lyfter mobbning, som många personer med funktionsnedsättning har utsatts för och fortfarande utsätts för i vårt samhälle.
Vad kan vi göra?
Forskning kring mänskliga rättigheter lyfter “bystander” effekten som en av orsakerna till att ingen agerar, trots att det inte går rätt till. I ett fall i Tavastehus, var en föreståndare för en boendeenhet medveten om att en vårdare använde psykiskt och fysiskt våld mot en minderårig, och gav vårdaren rätt att binda personen fast i en säng när hen uppvisade oro och självskadande beteende. Vems uppgift är det att förhindra övergrepp, ingens eller allas? Det är alldeles klart att i detta fall, att det är vårdarna som bevittnat våldet, föreståndarens, serviceproducentens och även stadens ansvar att skydda en minderårig person mot våld.
Det finns behov av långvariga, systematiska och effektiva åtgärder för att väcka en aktiv diskussion kring de vardagliga platserna, där vi aktivt måste värna om enskilda individers mänskliga rättigheter. Det krävs ett medvetandegörande om rättigheterna.
Många brott mot mänskliga rättigheter är konsekvenser av hela system, inte enskilda händelser eller avvikande tillfällen. Systemfel går att finna i bestående underresursering, diskriminering, svag implementering och uppföljning av förpliktelser. Ett problem är även att de yrkesgrupper som ska bevaka rättigheterna har låg status, inte hörsammas, eller är dåligt koordinerade med andra yrkesgrupper och branscher. Det skulle skapa avsevärt mera kraft och pondus att samarbeta och inte verka var och en på sitt håll.
Min utmaning denna dag för mänskliga rättigheter är: kan du jobba tillsammans med någon för att främja mänskliga rättigheter i dagens Finland? Hur kan vi bli starkare tillsammans för att göra arbetet för mänskliga rättigheter mer synligt och hörsammat?
Elina Sagne-Ollikainen
Jämställdhetsutskottet
