Men samtidigt så förvånar det mig att det gått så länge för diskussionen att komma i gång och att vi fortfarande är rätt ensamma med att upprätthålla den. Varför är det så? Varför har vi inte kommit längre?
Jag har inget entydigt eller heltäckande svar, men jag vill lyfta fram en aspekt som jag tror att har en stor inverkan och det är det faktum att vi inte talar tillräckligt om VAGINOR. Vi borde alla tala mera om vaginor med varandra, med andra och framför allt med våra barn. Ja, vi måste faktiskt tala om det här med barn eftersom det för tillfället finns alldeles för många barn, främst flickor, som inte har fått lära sig ett ordentligt och korrekt namn för sitt kön.
Det finns många flickor under skolåldern som inte har ett endaste ord för att beskriva sitt eget kön. De kan bara peka och säga ”den där”. Dessutom finns det många flickor har lärt sig att hänvisa till sitt kön med förminskande och förlöjligande ord och ”smeknamn”. Man brukar ju säga att ”kärt barn många namn”, men de här namnen talar inte om något kärt utom tvärtom så talar de om något man borde dölja, skämmas för och helst inte nämna alls.
Så här får det inte vara. Det är dags att vi skärper oss och får ett slut på detta. Vi behöver mera snipp-snack och att få diskutera snippor är alla barns rätt. Ingen flicka ska vara utan ett namn på sitt kön, ingen flicka ska behöva skämmas för sitt kön och ingen flicka ska vara tvungen att felaktigt kalla sitt kön för t.ex. ”framrumpa” (”etupylly” på finska). Nä hörni, allas rumpor finns nog där bak och det fick jag diskutera med en grupp femåringar på dagis för några år sedan, då barnen talade om ”framrumpan”.
För att vi kvinnor ska kunna kämpa för våra rättigheter och de behov vi har, så behöver vi kunna tala om vårt kön – stolt och med rätta namn. VI BEHÖVER HELT ENKELT VÅGA TALA MERA OM VAGINOR!
Med en önskan om mera snipp-snack,
Anne Ahlefelt, ordförande för Svenska Kvinnoförbundet i Esbo
