Då kom lagändringen om kvinnlig militärtjänst. Jag visste att jag skulle söka, även om det kändes väldigt spännande och revolutionerande i svenska Österbotten. Jag kände ingen kvinna som gjort militärtjänst. Jag hade inga förebilder. Jag hade sett filmen G.I. Jane och Yles dokumentär om de första kvinnorna i Försvarsmakten.
Det var många saker att ta reda på som 17-åring. Ingen ordentlig info fanns att tillgå. Jag vågade inte berätta för någon att jag sökte förrän efter jag skickat in ansökan och blev kallad till kvinnornas uppbåd i Vasa. Jag blev inkallad till Nylands Brigad kontingent 1/99. Mitt mål var att testa vad jag går för och få en ledarutbildning, helst i reservofficersskolan.
Vårvintern 1999 var kall på Hangöudd. Vi var våta, frusna och blåslagna. Det viktiga var att hållas i ledet och kunna delta i utbildningen. Konditionen och uthålligheten växte under tiden. En manlig underofficer påstod att jag inte kommer till ledarskapsutbildning om jag inte kan vika mitt dagtäcke snyggare. Våra kvinnliga utbildare sa att jag inte kan sjukskriva mig om jag vill till ledarskapsutbildningen fast jag hade 38 graders feber. Jag gick till sjukstugan. Leden blev glesare. Efter kvinnornas ångerperiod på 45 dygn var vi tre av tio kvinnor kvar på Nylands Brigad i min kontingent. Ganska många män sökte till civiltjänst.
Jag kom in i underofficersskolan på signallinjen. Efter första perioden valdes de som skulle åka för att på finska utbildas till specialunderofficer eller reservofficer. Jag fick plats på underhållsunderofficersutbildningen i Lahtis. Jag sade att det inte passar mig, jag vill få signalutbildning på reservofficersskolan (RUK) eller om det inte går, så på underofficersskolan i Dragsvik. De sade att mina poäng inte räcker till ’RUKkin’. Jag hade ingen aning om att jag hade kunnat kolla mina poäng. Vi var inte alls så informerade om våra rättigheter som man senare kunnat se i Yles dokumentär ’Naissotilaat’ att kvinnorna efter oss har varit. Efter en tid fick jag beskedet att de ”tittat fel” i poängen och att jag fått en plats i RUK i Fredrikshamn.
Sommaren 1999 i Fredrikshamn var lika het som vintern varit kall i på Hangöudd. I Dragsvik var stampersonalen ovana med kvinnliga beväringar men bland beväringarna kände jag mig jämlik. Det hade alltid funnits kvinnor så länge de varit där, även om vi var väldigt få. I RUKkin var det annorlunda. Där fanns det även beväringar som såg ner på oss kvinnor. Det hjälpte ju inte att jag var kvinna och finlandssvensk. Sen fanns det dem som tyckte vi var tuffa och såg potential. En löjtnant var väldigt jobbig mot mig mitt i natten under en skjutövning då jag var signaldejour på kommandoplatsen. Majoren, som ledde övningen, gillade mig och bad löjtnanten koka kaffe åt officerseleven. Jag hade tydligen också gjort bra ifrån mig i kursfestkommitteen. Så pass att jag med fyra minuters varning fick uppgiften att vara konferencier inför en publik på 2000 personer.
Min bästa tid i militären var som officersaspirant i Dragsvik. Efter RUKin blev jag otroligt väl mottagen av beväringar och personal. Att som 19-åring få öva mig på att leda och utbilda beväringar var en erfarenhet för livet. Kamratskapen var kännbar. Det var inte förbjudet att göra misstag, bara man lärde sig av dem. På sommaren 1999 hade mycket fler kvinnor ryckt in. Tyvärr glesnade de kvinnliga leden till under hälften då också. Jag försökte heja lite extra på dem som orkade fortsätta. Jag märkte att jag var deras förebild och kände att det var betydelsefullt för dem.
Konstigheter stötte man ju på, som t.ex. en man som tjänstgjort innan mig som underofficer på jägarlinjen. Under en veckoslutsledighet blev jag utsatt för hans raseriutbrott på en krog i Vasa. ”Vad tror du att du är?!”, skrek han. ”Vet du att i krigstid är du inget annat än en fälthora!” Ingen sa emot honom eller försvarade mig. Jag fortsatte att tyst smutta på min dryck och bedömde att han säkert gärna också själv skulle ha velat bli reservofficer.
En gång samlade jag mod och gick till kompanichefen för råd när jag kände mig otillräcklig. Han tittade fundersamt på mig och sa: ”Det finns fyra sätt att få auktoritet. Man ska vara stor, ful, ha låg röst eller vara väldigt bra på det man gör. Ni har en av fyra. ”Ni måste vara väldigt bra på det ni gör.”
Efter året i militären visste jag vad jag ville bli när jag blir stor. Att bygga radio- och telefonnät var så roligt att jag började studera telekommunikationsteknik. Nio år senare blev jag teknologie doktor och jobbar nu internationellt med framtidens mobilteknologier. Ledarskapsutbildningen i ung ålder och titeln som reservofficer jag hjälpt mig på vägen. Som kvinna inom teknik gäller fortfarande det som kompanichefen sa: Jag har en av fyra. Jag måste vara väldigt bra på det jag gör.
Heidi Himmanen
Teknologie doktor
Löjtnant i reserven
