Min tid i Försvarsmakten inleddes år 2002 då jag gjorde frivillig militärtjänstgöring för kvinnor vid Nylands Brigad. Jag tjänstgjorde som stridsbåtsförare och trivdes bra. Min drivkraft har alltid varit idrott, motion och rörelse och jag njöt av den fysiskt tunga utbildningen man fick gå igenom. Det gavs så många chanser att överträffa sig själv och testa sina gränser ytterligare. Jag har även identifierat mig som en ledare i en tidig ålder, med passion för att motivera och inspirera andra för att nå ett gemensamt mål. Jag tog åt mej av ledarskapsutbildningen som gavs och främst av den unika möjligheten att få leda själv. Jag kände mig hemma och stannade kvar som avtalssoldat en tid efter hemförlovningen. Det förväntades av oss nyss hemförlovade avtalssoldater att vi deltog i inträdesproven till Försvarshögskolan, och det gjorde jag. Trots att man måste göra alla modersmålsuppgifter i provet enbart på finska, så kom jag in. År 2003 inledde jag studierna vid kustjägarlinjen vid Sjökrigsskolan på Sveaborg. Vapenslagsstudierna fortsatte efter en tid vid Markstridsskolan i Villmanstrand och de teoretiska studierna utfördes vid Försvarshögskolan i Sandhamn. År 2009 utexaminerades jag som premiärlöjtnant och linjeprimus och inledde min tjänstgöring vid ett beväringskompani vid Nylands brigad.
Jag trivdes som plutonutbildare. Jag försökte vara rättvis, tydlig och inspirerande i mitt sätt att utbilda. Jag tävlade vid det här laget i triathlon på nationell nivå och hade en kondition som få kunde mäta sig med. Det var inte svårt att få respekt och auktoritet bland beväringarna då jag ledde fysisk fostran för dem och alltid fungerade som exempel själv. Jag upptäckte dock tidigt att jag inte hade samma värde som en manlig officer för t.ex. min dåvarande förman och att jag behandlades sämre än mina manliga kollegor.
Min karriärutveckling var dock snabb och efter ett år blev jag vicekompanichef på min enhet. Då steg mina befogenheter och jag kunde t.ex. påverka mera i verksamheten på kompaniet. Det ledde till att vi började ta emot kvinnor till enheten, något som man försökt undvika tidigare så långt som möjligt. Jag såg inte problemet med kvinnliga beväringar. Jag tyckte att de oftast var mera motiverade än männen i tjänstgöringen och så bidrog de till en bättre gruppdynamik.
Jag blev tillfrågad att ta emot kompanichefsskapet efter en tid och tvivlade mycket på om jag skulle klara av det. Jag visste vid det här laget att jag inte skulle få något stöd av kollegor eller högre officerare i uppgiften och att man skulle följa med mig noga för att kunna bevittna varje misstag jag skulle göra, för att sedan kunna konstatera att kvinnor inte klarar av de krav högre militära uppgifter ställer på dem. Men jag kunde inte tacka nej till möjligheten, så driven är jag ändå.
Det gick så som jag föreställde mig; stödet uteblev och jag hade en helt annan utgångspunkt i ledarskapet än vad en manlig kollega hade. Jag var under ständig granskning. Ändå har tiden som kompanichef format mig långt som ledare idag, och det är jag tacksam över när jag nu har en helt annan civil position i arbetslivet. Jag kunde nu påverka den ohälsosamma verksamhetskulturen vid kompaniet, något som jag länge lidit av själv men bara fått tåla. Jag avskaffade det förnedrande sättet att tala om beväringar i kafferummet och uppmanade till respektfullt och likvärdigt bemötande av alla på kompaniet. Jag började göra satsningar på personalens välmående och ork i arbetet. Något som inte funnits tidigare.
När jag blev gravid med mitt första barn tog det inte länge förrän jag beordrades en förflyttning till stabsuppgifter. Jag fick ta en tung strid för att få stanna kvar på kompaniet tills min moderskapsledighet inleddes. Att vänta barn är ingen sjukdom, och jag var en elitidrottare med internationella framgångar vid det här laget, vilket betydde att jag inte hade några som helst fysiska hinder för att röra på mig och orka under hela graviditeten.
När jag nu ser tillbaka på tiden som officer på beväringskompaniet tänker jag främst på organisationskulturen och hur den gynnade enbart män. Verksamhetskulturen var formad enbart utifrån en maskulin norm och du skulle som kvinna passa in i den, och främst visa att du var lojal mot gruppen för att välkomnas. Du skulle stå ut med mycket orättvisa, aldrig klaga och bara vara nöjd med att du hade möjligheten att tjänstgöra, något som egentligen bara var förunnat män. Jag upplevde att jag aldrig hade det stödet som män gav varandra i organisationen och att vi få kvinnor som jobbade som officerare, aldrig lyckades vara genuint solidariska mot varandra.
Om man bara försökte passa in och följde de spelregler som männen gjort upp, gjorde man ingen skillnad för andra kvinnor eller för en bättre verksamhetskultur. Därför stod jag ofta på mig och sade och gjorde saker som uppenbart kändes obekväma för männen, vilket gjorde att jag också uteslöts effektivt från gemenskapen.
Idag är jag stolt över att jag var modig, lyfte upp problem på bordet och att jag försökte bryta normen och stereotypen för hurdan en bra officer är. Jag skulle dock gärna ha sett att organisationen skulle ha tagit på sig ett större ansvar att anpassa sig till bägge könen. Nu föll det, och faller fortfarande på minoritetskönets ansvar att anpassa sig till en könsordning som utgår från mannen som norm.
Henrika Backlund
Kaptenlöjtnant i avsked
Generalsekreterare för Finlands Svenska Idrott
