En feministisk framtid är en ljus framtid
Svenska Kvinnoförbundet har varit en högljudd röst och en pådrivande aktör i jämställdhetsfrågor i 110 år, ett jubileum vi firar denna vecka. Vårt arbete för jämställdhet började före den självständiga nationen Finland var född och tillsammans med andra kvinnoorganisationer banade vi vägen för att den ena feministiska milstolpen efter den andra kunde uppnås. Jämställdhetsframgångarna har varit många men likväl tampas dagens feminister i mångt och mycket med samma sorts frågor som tidigare generationer: en jämlik fördelning av politisk och ekonomisk makt, lika lön för lika arbete, ett jämställt föräldraskap, en jämställd arbetsmarknad, kvinnors pensioner, ett liv fritt från våld och trakasserier, och inte minst: kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.
Under den senaste veckan har särskilt den sistnämnda tematiken varit högaktuell – kampanjen #metoo har fått många minnen att väckas till liv. Minnen som man helst skulle begrava men det inte riktigt går. Minnen av ett klappande hjärta av rädsla, av svettiga händer där de inte borde vara, av ett kön upptryckt mot ditt lår i en hiss eller av smärtsamma ord och förnedrande kommentarer.
Men #metoo har också fått oss kvinnor att tala öppet om sexuella trakasserier och sexuella övergrepp. Vi har delat med oss av de minnen som vi ofta burit för oss själva, och vi har fått bevisat det vi innerst inne visste, att sexuella trakasserier är en epidemi som finns i vår vardag, en epidemi som aldrig är latent utan som är blossande och ful i vårt samhälle och som ger ärr för livet. Att ingen kvinna är vaccinerad mot den här epidemin, oavsett ålder.
Jag tror inte att jag känner en enda kvinna som inte skulle ha en smärtsam, skrämmande eller förnedrande historia att berätta. Ett minne som finns där, kanske 20 år senare och som fortfarande gör att man har nycklarna mellan fingrarna som ett potentiellt vapen då man går hem en mörk kväll. Eller som gör att man alltid minns den där vackra gröna klänningen man bar då man som 12-åring cyklade med bästa vännen och gubben dök upp och ville visa hur han runkar. Den gröna klänningen som man aldrig ville bära efter det. Eller som gör att man helst inte åker taxi ensam efter den där gången då taxichauffören knäppte upp byxknapparna och hoppades på betalning i natura.
Sexuella trakasserier och övergrepp är inte en privatsak, det är ett samhälleligt problem. Det vittnar om ett samhälle där kvinnor och män inte är jämställda, där en machokultur fortfarande råder och en respekt för medmänniskor inte finns. Och nej, det är naturligtvis inte så att ALLA män tafsar, trakasserar eller tar en kvinnas kropp i besittning utan att hon vill det. Men det är nästan alla kvinnor som blir utsatta, och oftast av en man.
Då nästan hälften av alla i ett samhälle drabbas måste den andra hälften i samhället aktivt vara med och sätta ner foten för att få ett stopp på trakasserierna och övergreppen. Alltför mången man har skrockat med till kompisens historier, själv sextrakasserat eller vänt blicken åt ett annat håll då han sett att kvinnan bredvid helt klart inte vill ha den främmande mannens händer på sina bröst. Män: Blunda inte. Var inte tysta. Lyssna på oss. För en dialog med varandra. Rannsaka er själva.
Efter över ett sekel av jämställdhetsarbete är det hög tid för också männen att uppfostra kommande generationer om kroppslig integritet och respekt, det är hög tid för också männen att stå upp och försvara allas rätt till sin egen kropp, att blanda sig i obehagliga situationer. Män, senast nu är det hög tid att vara lyhörda, att visa respekt och att själva aktivt vidta åtgärder i kampen mot sexuella trakasserier. För att det jämställda samhället ska bli verklighet krävs det att alla är med.
Jag är stolt över att Svenska Kvinnoförbundet är uthållig och påstridig i så många feministiska frågor. Jag är glad att vi breddat vår palett och idag också jobbar med frågor som handlar om t.ex. sexuella minoriteters rättigheter och integration. Att jobba med jämställdhetsfrågor är att aldrig ta en domänvinst som en slutlig vinst och vila på lagrarna. Jämställdhetsarbetet kräver en ständig bevakning och analys, och för att bryta maktstrukturer, barriärer och normer på riktigt behövs fortsättningsvis aktiva politiska aktörer så som Svenska Kvinnoförbundet. Jag hoppas och tror att de nya generationerna bygger vidare på tidigare feministers över hundra år långa arbete, och att optimism och tro på att man kan förändra ett samhälle ska råda.
Anna Jungner-Nordgren,
förbundsordförande
