För ett år sedan hoppade jag igen in i småbarnspedagogikens fantastiska värld efter några års paus. Ivrigt steg jag in i rollen som ledare för två enheter och såg fram emot att få jobba för att de allra minsta i samhället ska få den allra bästa vardagen på just mina enheter. Jag dök snabbt in i alla styrdokument på nationell, lokal- och enhetsnivå och blev positivt överraskad då jag insåg att vi nu har en skyldighet att utarbeta operativa planer för jämställdhet och likabehandling inom småbarnspedagogiken. ”Wow, så bra!”, tänkte jag.
Från och med 1.6.2023 har utarbetandet av en jämställdhets- och likabehandlingsplan inom småbarnspedagogiken varit obligatoriskt i Finland. Det har ansetts vara viktigt att systematiskt arbeta med att främja jämställdhet och likabehandling inom småbarnspedagogiken, eftersom barn redan tidigt tillägnar sig till exempel normer förknippade med kön samt upplever rasism och kan identifiera ojämlik behandling som beror på hudfärg. Därav denna viktiga uppdatering av jämställdhets- och diskrimineringslagen.
Den operativa jämställdhetsplanen och planen för likabehandling är verktyg för att utveckla verksamhetskulturen inom småbarnspedagogiken i enlighet med inkluderande principer. Målet för planerna är att säkerställa att man systematiskt arbetar för att främja jämställdhet och likabehandling i vardagen och det görs genom att granska och utveckla arbetsmetoderna som används av de vuxna som jobbar inom småbarnspedagogiken. Utgångspunkten är barnets bästa.
Bättre än så här kan det inte bli. Men tyvärr nog sämre. Jag hann inte ens jobba sex månader på fältet med dessa frågor före regeringen Orpos förslag om att slopa lagförändringen var ett faktum. Nu föreslås en ändring i diskrimineringslagen som motiveras med minskad byråkrati och ekonomisk inbesparing. En inbesparing på 44 000 euro per år. Det tycks vara viktigare än barnets bästa. Det här har jag svårt att svälja.
Och det är inte bara jag som tycker det är fel. Över 40 organisationer och 130 forskare har skrivit under ett ställningstagande där man kräver att lagen om jämlikhetsplaner för småbarnspedagogiken inte får slopas. Därtill har diskrimineringsombudsmannen, barnombudsmannen och jämställdhetsombudsmannen utdömt de föreslagna ändringarna.
För att främjandet av jämlikheten ska ha någon konkret verkan i människors vardag måste man göra planen där verksamheten sker tillsammans med de som berörs av den, dvs. både de vuxna och barnen. Likabehandlingsplanen handlar inte så mycket om ett dokument, utan om att personalen inom småbarnspedagogiken och barnen tillsammans utvecklar vardagen vid enheten för småbarnspedagogik ur ett likabehandlings- och inkluderande perspektiv. Detta förebygger diskriminering, utslagning, mobbning och ensamhet.
Men för att något av det här ska ske måste vi aktivt och systematiskt lyfta fram det på agendan. Endast då hålls det med. För i en hektisk vardag fylld av ständiga krav och måsten faller allt det andra lätt bort. Om inte jämställdhets- och likabehandlingsplanerna är ”ett måste”, så finns det en stor risk för att den inte ryms med på agendan och inte prioriteras bland allt det andra som vi arbetar för inom småbarnspedagogiken. Det här är ett sorgligt faktum.
Så vad kan vi göra? Jo, vi kan och ska göra allt vi kan för att hålla jämställdhets- och likabehandlingsfrågorna på agendan. Jag kommer att fortsätta jobba tillsammans med personalen för att vi inom småbarnspedagogiken har ambitiösa målsättningar och klara och tydliga handlingsplaner för att jämställdhet och likabehandling ska bli verklighet.
Som kommunalpolitiker kommer jag att jobba för att min hemkommun ska säkerställa detta arbete på alla våra enheter inom småbarnspedagogiken och även andra sektorer. Och som kommuninvånare och röstare i vårens kommunalval kan vi alla tillsammans kräva att våra kommande beslutsfattare kommer att hålla jämställdhet och likabehandling med på sin agenda.
Anne Ahlefelt
Medlem i Svenska Kvinnoförbundes jämställdhetsutskott
