Bästa partidag, kära vänner
Jag har gått omkring med regeringsprogrammet i handväskan nu i en och en halv vecka. Jag har läst det om och om igen, men hur man än vänder och vrider på det så kvarstår faktum - det är ingen munter läsning. Speciellt inte för en svenskspråkig feminist.
Jag är alltså särskilt bekymrad över två saker. För det första, avsaknaden av de viktiga skrivningar om hur landets tvåspråkighet och myndigheternas service på båda språken tryggas i praktiken.
Vi har en bra nationalspråksstrategi - ska den, och det stora jobb som ligger bakom den, nu kastas bort och inte leva vidare? Statsminister Juha Sipilä har konsekvent valt att inte svara på frågor om strategin, det är nästan som om han levt i ovisshet om att den existerar. Jag hoppas att vi alla kan värma upp de kontakter vi har och göra vårt yttersta för att informera om nationalspråksstrategin och påverka att de kommande handlingsplanerna ska innehålla konkreta förslag om hur Finlands tvåspråkighet ska stärkas. Det brukar talas om ödesfrågor, och det här mina vänner är en ödesfråga – orkar vi inte kämpa nu så hur kommer de språkliga rättigheterna i praktiken att tryggas i framtiden?
Den andra frågan som gör mig rent ut sagt förbannad är det faktum att det enda omnämnandet av jämställdhet mellan könen i det nya regeringsprogrammet är ett konstaterande att kvinnor och män är jämställda i Finland. I det här sammanhanget är det bra att komma ihåg att den förra regeringen hade ett jämställdhetsprogram där 66 olika åtgärder ingick och i programmets slutrapport konstaterades att 12 har slutförts eller är på god väg, över 30 har framskridit bra och kring 20 bara delvis nått sina mål.
Skärpning Sipilä, Stubb och Soini – ert regeringsprogram är det första sedan Lipponens första regering som inte innehåller några som helst åtgärder för att främja jämställdhet. Det här är ett bottennapp utan like.
För jämställdheten i Finland är regeringsprogrammet helt enkelt en katastrof.
Nedskärningarna gällande införtjänande av semesterdagar under föräldraledighetstiden, möjligheten att anställa personer tidsbundet för ett år utan särskilda orsaker, slopandet av den subjektiva rätten till dagvård samt större daghemsgrupper är några axplock ur inbesparingarna som kommer att slå hårt mot kvinnor och barn.
Jämställdhetspolitiken måste ha konkreta målsättningar och måste följas upp. Det arbetet är en investering i framtiden där utdelningen är att kvinnor, män och barn mår bättre. Det borde inte ens Sipiläs regering ha råd att negligera.
Regeringen Sipilä har inte fattat att alla vinner på att jämställdheten ökar, också i rent ekonomiska termer. Jag hoppas att förnuftet tas till fånga och att handlingsplanerna innehåller konkreti då det gäller bl.a. en jämnare fördelning av kostnaderna för föräldraskap, delad föräldraledighet och likalönsprogrammet samt bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet.
I nedskärningslistorna skall det skäras i allt annat än inre säkerhet och försvar. Som information till regeringen Sipilä vill jag påpeka att det största säkerhetshotet för tillfället mot kvinnor i Finland är våld i hemmet.
Jag vill till sist poängtera något som utkristalliserat sig mycket tydligt: utan SFP i regeringen så har vi ett regeringsprogram som förbiser bl.a. svenskan, samerna, Norden, och jämställdhet och mänskliga rättigheter – säg sedan att inte SFP behövs i regeringen.
Anna Jungner-Nordgren
Ordförande, Svenska Kvinnoförbundet