Feminismen har sin grund i liberalismen. På 1800-talet var det huvudsakligen liberalerna, med socialliberalismens fader John Stuart Mill i spetsen, som pratade om kvinnors rättigheter. Marxisterna var mest intresserade av att ge samma rättigheter till sina manliga bröder.
Den liberala feminismen lyfter upp allas lika möjligheter och skyldigheter, men ifrågasätter samtidigt de strukturer och stereotypa könsroller som hindrar oss från att uppnå jämställdhet. Men det här är strukturer som är möjliga att förändra.
Liberalism, demokrati och välfärd går alla hand i hand och ger grogrunden för jämställdhet. Individer med fri vilja och valfrihet, vilket liberalismen eftersträvar, förutsätter både social och ekonomisk trygghet. Ekonomiskt oberoende är en förutsättning för kvinnors frihet att forma sina liv. Det här är också kärnan i den liberala feminismen.
Därför bara måste vi prata om pengar. Tar vi Finland som exempel så är kvinnornas lön i genomsnitt 83 % av männens lön och kvinnornas pension är 78 % av männens pension. I Sverige tjänar en svensk kvinna i snitt 3,6 miljoner kronor mindre under en livstid än en svensk man. Mer än var fjärde kvinna i åldern 25-34 i Finland har en visstidsanställning och tittar vi på vem som sköter barnen i Finland så är det fortfarande så att endast 8,8 % av dagarna med familjedagpenning tas ut av män.
Tar vi ett globalt perspektiv på det hela så tjänar kvinnor bara en bråkdel av världens inkomster och äger alltför lite av världens tillgångar. Det här är inte bara orättvist utan också förlorade möjligheter till ekonomisk utveckling. Av EU:s kvinnor i arbetsför ålder är det alarmerande att 40 procent inte förvärvsarbetar, fast kvinnor är mer välutbildade än män i genomsnitt. OECD beräknar att EU:s BNP kan öka med minst tolv procent om kvinnors yrkesarbetande underlättas.
För att rädda, utveckla och modernisera välfärden krävs fler arbetsplatser, fler skattebetalare, fler beskattade arbetstimmar och en högre produktivitet. Därför bör vi förbättra kvinnornas möjligheter att få fast anställning och minska på kvinnornas ofrivilliga snuttjobb. Visstidsanställningar korrelerar med familjeledigheterna: kvinnorna håller kortare familjeledigheter om de har ett arbete att gå tillbaka till. Skulle föräldra- och vårdledigheterna delas jämt mellan föräldrarna skulle inte skillnaderna i lönerna heller vara lika stora. En föräldraledighet i Finland enligt modellen 6+6+6, där föräldrarna tar ut en sex månaders period var och den tredje sex månaders perioden delas enligt föräldrarnas eget önskemål, skulle vara ett utmärkt ställningstagande i jämställdhetsfrågan och skulle leda till mer jämställdhet både inom familjerna och på arbetsmarknaden.
Jämställdhet mellan kvinnor och män är en av vår tids största utmaningar och en viktig ekonomisk fråga. Här har Finland och Sverige ett stort ansvar att agera förebild för andra länder.
Birgitta Ohlsson
riksdagsledamot, Folkpartiet, Sverige
Anna Jungner-Nordgren
vice ordförande, Svenska Kvinnoförbundet
