Anförande på partifullmäktige i Kasnäs den 17 januari 2015
Statens integrationsprogram som godkändes år 2011 är på sitt sista år, resultatet lämnar mycket rum för förbättringar. Integrationslagens syfte är att bl.a. främja jämlikhet och likabehandling. Om man projicerar detta på dagens samhälle ser verkligheten annorlunda ut. Det vi ser idag är att arbetslösheten bland invandare är 21 % - vilket är många gånger för högt.
Jag vill lyfta fram två grupper som jag ser som mest utsatta, det är de unga vuxna som kommer till Finland utan ett grundskolebetyg och passerat läropliktsålder samt invandrarkvinnor och unga flickor som saknar utbildning.
Kvinnor som kommer till Finland av familjskäl har svårare att komma utanför familjens gränser, vilket kan leda till beroende och svårigheter att självständigt fungera i samhället. Ungdomar utan grundskolan bakom har inga chanser att skaffa sig ett yrke eller studera vidare, en sådan utveckling kan leda till utslagning och marginalisering.
Statens tidigare initierade projekt Delaktig i Finland var ett fint initiativ men ledde inte till önskat resultat. Idag finns ett annat initiativ på undervisnings- och kulturministeriet om förberedande och inledande skede för vuxnas grundläggande utbildning och initiativet är mycket välkommet. Det är viktigt att vi som politiker följer upp både genomförande och utvärdering av dylika projekt.
Vi borde också använda oss mera av termer som könsrelaterad integrationsverksamhet för att få klarare bild av just kvinnornas situation - till exempel att det tar 10 år för en invandrarkvinna att komma in i det finländska samhället mot männens sju är en indikator för en negativ utvecklig, båda årtalen är för stora, inte minst med tanke på att integrationsplaner som utarbetas av myndigheter individuellt är mycket kortare.
Finlands befolkning består av 4 % invandare varav 21 % av dem går arbetslösa – det har knappast varit tanken med integrationsprogrammet då det godkändes.
Tanja Ljungqvist
Vice ordförande, Svenska Kvinnoförbundet
