Våld mot kvinnor och våld i hemmet är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en form av diskriminering, och ett allvarligt globalt problem. Istanbulkonventionen är den första juridiskt bindande konventionen i Europa som befattar sig med våld mot kvinnor och den globalt mest omfattande. Att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor, skydda offren samt ställa våldsutövarna inför rätta är målen för den s.k. Istanbulkonventionen. Finland undertecknade Istanbulkonventionen i maj 2011 och regeringens proposition om att ratificera konventionen ska enligt planen överlämnas till riksdagen under år 2013. Konventionen är inte ännu internationellt i kraft utan träder i kraft då 10 länder har ratificerat den. Åtta av tio ratificeringar måste komma från Europarådets medlemsländer. Hittills har endast ett fåtal länder ratificerat konventionen medan sammanlagt 25 länder har undertecknat konventionen. Det är högst angeläget att Finland omgående och utan dröjsmål ratificerar konventionen.
För de stater som har anslutit sig innebär Europarådets konvention om våld mot kvinnor en skyldighet att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förebygga, utreda och bestraffa våld mot kvinnor samt att tillhandahålla stöd, skydd och kompensation till offren.
Som en människorättskonvention betonar den jämställdheten mellan kvinnor och män och fastställer statens skyldighet att förebygga och bestraffa våld samt att skydda våldsoffren. I konventionen betonas också att kultur, sedvänja, religion, tradition eller så kallad heder aldrig kan betraktas som ett rättfärdigande av någon våldshandling. Som en straffrättslig konvention är den detaljerad och definierar noggrant de brott, som ska höra under allmänt åtal i den nationella lagstiftningen. Sådana brott är till exempel familjevåld, förföljelse, tvångsäktenskap och sexuell trakassering.
Konventionen slår fast att våld mot kvinnor inte är en privat angelägenhet utan staten är skyldig att ha ett helhetsmässigt grepp för att förhindra och förebygga våld mot kvinnor och erbjuda skydd till offer, genom t.ex. ett tillräckligt stort antal kriscenter, medicinsk hjälp och psykologisk och juridisk rådgivning till offren.
Som ett exempel kan nämnas att Finland i dag inte uppfyller Europarådets rekommendation om att det ska finnas 530 skyddshemsplatser i Finland. För tillfället finns det endast 110 platser, dvs det saknas 4/5 av de platser som vi borde ha. Rätten till skyddshemsplats och lågtröskelservice måste garanteras i lagstiftning och skyddshemsfinansieringen bör tryggas.
Anna Jungner-Nordgren
vice ordförande
Svenska Kvinnoförbundet
