I år firar vi Finland 100 år men landets ”moderna” historia börjar nog lite tidigare än för 100 år sedan. Jag tänkte ta ansats från 1880-talet. Det var troligen då som den nationella väckelsen startade. Den här tiden präglades av ett sorts medborgarideal, man skulle ge av sin tid. Om man inte jobbade med frivillig verksamhet inom organisationer så var man helt enkelt ingen god medborgare.
Den här tiden blev en uppbyggnadsfas för dagens Finland och Svenskfinland, och även det politiska Finland började ta form. Landet var rätt fattigt ännu men man ville bilda folket och förbättra deras kunskapsnivå vilket ledde till att man bl.a. åkte runt i bygderna och höll föredrag. I kölvattnet av denna samhälleliga process uppstod också en kvinnorörelse.
De första kvinnoorganisationerna grundades således på 1880-talet och det pratades allt starkare för kvinnornas rättigheter. År 1878 lagstiftades det om lika arvsrätt för kvinnor och män. År 1886 grundades den första samskolan i Finland, vilket innebar att flickor och pojkar fick gå i samma skola. År 1873 avlade den första kvinnan studentexamen, men ännu 1888 krävdes det ett särskilt tillstånd för detta. År 1892 grundades Kvinnosaksförbundet Unionen. Rätt att studera vid universitet fick kvinnorna år 1901.
Det kom att behövas ännu mycket målmedvetet arbete innan de finländska kvinnorna som de första i Europa och andra i hela världen fick rätt att rösta och kandidera i nationella politiska val år 1906. Rösträtten och rätten att kandidera i lantdagsval satte fart på kvinnorna. På finlandssvenskt håll samlades en grupp kvinnor inför lantdagsvalet 15–16 mars 1907 för att utse kvinnor som kunde kandidera. På mötet nominerades Helena Westermarck, Dagmar Neovius, Annie Furuhjelm och Hedvig Sohlberg. Dagmar Neovius från Åbo södra valkrets blev sedermera som första kvinna invald i den svenska lantdagsgruppen. Totalt invaldes 19 kvinnliga lantdagsmän vilket ledde till att kvinnorörelsen ställde upp höga förhoppningar på socialpolitiska lagreformer som skulle gynna kvinnorna i deras många roller. Finlands första kvinnliga minister blev Miina Sillanpää, som började som biträdande socialminister år 1926.
Men tillbaka till 1907, den 19 maj hölls nämligen i Helsingfors ett möte där man beslutade om att grunda Svenska Kvinnoförbundet. Mötet samlade ca 400 kvinnor från 50 orter runt om i landet. Den 26 oktober 1907 hölls det stiftande möte där stadgar och program antogs. Med andra ord så firade Svenska Kvinnoförbundet 110 år för några veckor sedan.
Svenska Kvinnoförbundet ställde sig till en början utanför partiet, fastän flera av de mest aktiva kvinnorna inom förbundets ledning var aktiva också inom partiet. Även kvinnor som inte hörde till Svenska folkpartiet kunde ansluta sig till förbundet. Svenska Kvinnoförbundets första ordförande blev författarinnan Annie Furuhjelm. År 1946 anslöts förbundet till Svenska Folkpartiet.
Allmän rösträtt i kommunalval fick kvinnorna också i likhet med männen år 1917. Redan 1919 hade gifta kvinnor fått rätt att förvärvsarbeta utan makens samtycke. År 1930 togs ett nytt viktigt steg, nämligen stiftandet av en ny äktenskapslag som frigjorde makan från makens förmyndarskap.
Under krigsåren höll de finländska kvinnorna landet rullande medan männen stred vid fronten. Kvinnorna arbetade i fabriker, på sjukhus och drev stora gårdar. Efter krigen var det många som inte återvände till hemmen utan stannade kvar på arbetsplatserna. Det blev således allt vanligare att kvinnorna arbetade.
På 1960-talet började man prata för mer jämställdhet i samhället. Också männen började delta aktivare i diskussionen. Förening 9 grundades som en gemensam organisation för kvinnor och män. Särskilt frågan om hur omsorgsansvaret skulle delas väckte diskussioner bland 60-talets jämställdhetsaktivister. På 1970-talet skapades det första systemet för föräldraledighet i Finland. Det stiftades också för första gången en lag om dagvård för små barn.
Även de sexuella rättigheterna började lyftas fram: på 1970-talet tilläts abort av sociala skäl, sex- och samlevnadsundervisning togs med i grundskolans läroplan och preventivtjänster garanterades genom lag. Seta (Sexuellt likaberättigande r.f.) grundades och homosexuella handlingar betraktades inte längre som ett brott. Också diskussionen om våld mot kvinnor ökade och de första skyddshemmen inrättades.
1970-talet var också den tid då de finländska institutionerna för jämställdhet fick sin början och bland annat delegationen för jämställdhetsärenden inrättades 1972. År 1980 utarbetade Finlands regering sitt första jämställdhetsprogram. FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor från år 1979 gav en viktig ansats. Finland stadfäste 1986 FN konventionen och fick sin första jämställdhetsombudsman följande år. I Finland ledde konventionen till att man utarbetade en jämställdhetslag, som trädde i kraft 1987. Lagen förbjöd diskriminering på grund av kön och stödde jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet.
Det gjordes även andra viktiga framsteg: i och med namnlagen fick en kvinna behålla sitt eget efternamn när hon gifte sig och för ett barn kunde man välja vilket som helst av föräldrarnas efternamn. Gemensam vårdnad blev möjlig 1983. Också de första kvinnliga prästerna prästvigdes på 1980-talet. Elisabeth Rehn blev 1990 den första kvinnliga försvarsministern i Finland och i hela världen.
Också den internationella politiken kom att spela en betydande roll för jämställdhetsutvecklingen. FN och Europeiska unionen har haft ett stort inflytande på Finlands jämställdhets- och jämlikhetspolitik. De har krävt att Finland vidtar flertalet viktiga åtgärder, till exempel vad gäller stoppandet av våld mot kvinnor.
Ja, hur långt har vi kommit på 100 år? Rätt långt får jag väl säga. När vi gick in i det nya årtusendet fick Finland sin första kvinnliga president när Tarja Halonen valdes år 2000. Tre år senare blev Anneli Jäätteenmäki den första kvinnliga statsministern.
Ett allmänt förbud mot diskriminering togs med i den nya grundlagen år 2000, och registrerat partnerskap blev möjligt år 2001. Familjeledigheterna utökades med en pappamånad år 2003. Samma år befordrades för första gången en kvinna till kapten i försvarsmakten. Jämställdhetslagen reviderades 2005 och följande år blev en kvinna president i högsta domstolen. År 2011 blev Jutta Urpilainen den första kvinnliga finansministern i Finland.
I Finland trädde den könsneutrala äktenskapslagen i kraft den 1 mars i år, 2017. Den nya lagen ger även par av samma kön adoptionsrätt. Diskussionen om jämställdhet har också utvidgats till förskolepedagogiken och skolvärlden.
Men det finns mycket att göra än, såväl i Finland som i världen i övrigt. Bland annat omsorgsansvaret är ännu inte tillräckligt jämnt fördelat mellan männen och kvinnorna och man har heller ännu inte uppnått jämställdhet i fråga om lönerna. Våldet mot kvinnor är fortfarande ett problem.
Jag vill avsluta med ett citat av Alma Skog, en föregångare inom den tidiga kvinnorörelsen och en av de grundande medlemmarna till Svenska Kvinnoförbundet: ”Vi får inte tröttna, vi måste hålla ut”. I den andan skall vi fortsätta arbeta för jämställdheten.
Texten är skriven av Ann-Sofi Backgren, vice ordförande för Svenska Kvinnoförbundet
