Texten är skriven av Tiina Kujala, vice ordförande för Svenska Kvinnoförbundet
1 – 2 – 3 – jag.
Varje år insjuknar ca 5000 finländska kvinnor i bröstcancer.
Det betyder att nästan var åttonde kvinna i något skede får diagnosen. För mig kom beskedet sommaren 2007, just efter riksdagsvalet. Egentligen fick jag aldrig ett ordentligt bud om sjukdomen. Läkare som gav remissen till mammografi var på semester och ingen annan tog ansvar för att tala om det. Men jag gissade ju att det inte var goda nyheter eftersom alla jag talade med bara försökte skyffla över mig till någon annan. Till slut tvingade jag en skötare att bekräfta diagnosen, trots att hon inte hade lov.
Länge gick jag omkring och räknade till fyra när jag såg en grupp människor. År 2007 var det så, att var fjärde finländare skulle insjukna i cancer. Ett, två, tre, du. Ett, två, tre, jag. Nu är det redan var tredje. Statistiken väckte både positiva och negativa känslor. Dels var det ju ganska jobbigt att sitta i en buss med 40 människor och tänka att 10 av dem kommer att bli sjuka. Dels gav det tröst att åtminstone i teorin betydde min cancer att tre personer inte skulle bli sjuka. Take one for the team, liksom.
Vi har bra vård i det här landet, och tåget rullar på utan att man behöver fundera ut allt själv. Cytostatika med tre veckors mellanrum, laboratorieprover, vi provar det här, vi justerar, vi kollar, det blir nog bra. Hela processen tog 10 månader, från diagnos till sista strålbehandlingen. Jag jobbade nästan hela tiden. Först efteråt märkte jag hur trött jag var.
Jag tappade håret exakt den dagen som det var beräknat, den 14 dagen efter första behandlingen. Den kvällen rakades huvudet. Jag fick peruk, men använde den inte. Att vara skallig kändes lite spännande och egentligen trivdes jag med det. Jag skulle aldrig ha kommit mig för att raka huvudet utan cancern. Jag kände inte att mitt hår definierade mig, trots att det nu är ganska lika som innan.
Jag blev aldrig riktigt samma person efteråt. Före diagnosen tänkte jag att jag var frisk. Mitt i allt var jag sjuk, trots att jag inte kände mig sjuk. Efter diagnosen har cancern nämnts i samband med alla sjukdomar och nästan alla läkarbesök. ”Ont i foten? Det har nog inget med cancern att göra, var inte orolig.” Människor jag inte träffat på en tid frågar alltid hur jag mår. Är allt bra? Det är jag ju tacksam för, men… varje gång blir jag påmind om hur sjuk jag var.
Bröstcancerdiagnosen har också påverkat mitt sätt att tänka på vad som är viktigt. Lägga tid på att hjälpa andra, ställa upp, men också vila, sitta och läsa och bara dricka te. På en rehabiliteringskurs skulle vi göra mosaik. Jag tyckte att det var alldeles förfärligt. Jag beslöt mig för att lägga min tid på sådant jag vill göra i stället och började göra smycken. Det hade jag funderat på redan länge.
Jag har också lärt mig att lita på hur min kropp känns. Bröstcancer är en hemsk sjukdom. Just därför är det viktigt att kvinnor lär känna sina kroppar och sina bröst.
Undersök dina bröst regelbundet. Det kan rädda ditt liv.
