I slutet av september befann jag mig på Island. I det land som toppar listor över världens mest jämställda länder. Där den politiska makten är jämställd, där man har en kvinnlig statsminister som är uttalat feminist, där man tagit krafttag mot löneskillnader mellan könen och ett Island där man systematiskt arbetar med jämställdhetsperspektiv på sin budget. Ändå finns det förstås mörka moln på himlen även på Island.
Jag var där för en internationell konferens om metoo, sexuella trakasserier och könsbaserat våld. Dels var konferensen en sammanfattning om vad som hänt, men också vad som ännu är ogjort.
#Metoo och sexuella trakasserier är ett ämne som för en del väcker en gäspning och en åsikt om att ”har vi inte ältat det där tillräckligt nu redan”, och som för andra väcker ilska och en vilja att förändra strukturer.
För två år sedan skakades vi och resten av världen av en rad kollektiva upprop där kvinnor från olika grupper talade ut om trakasserier och övergrepp. Metoorörelsen avslöjade sexuella trakasserier och könsbaserade övergrepp och våld av epidemisk utsträckning, som kvinnor i alla samhällen världen över utsätts för.
Många människor tycker att #metoo har förändrat samhället. Och ja, på många plan har det skett en revolution och genom #metoo så togs frågan om sexuella trakasserier in i lunchdiskussionerna på arbetsplatser och Pandoras ask öppnades med egna upplevelser och stöd av medsystrar. Och ja, många fina initiativ har tagits i såväl Finland som i övriga Norden.
Men jobbet har inte tagit slut.
För att de verkligheter som avslöjades i samband med #metoo ska kunna försvinna till historieböckerna en gång för alla, är vi skyldiga dessa kvinnor, framtidens flickor och kvinnor och de kvinnor som inte gavs möjlighet att yppa sina erfarenheter, att föra en feministisk politik och fortsätta jobba för en omvälvande förändring.
Det ska inte finnas en enda bransch, en enda skola eller arbetsplats där normen är ungefär att "så här funkar det i vår bransch". Vi måste alla jobba för att normen är att sexuella trakasserier är något helt oacceptabelt, vem man än är, var man än är.
Det som jag bär med mig i ryggsäcken från Island är att det är oerhört stora grupper som ännu inte hörts, vars berättelser inte lyfts och vars liv inte förändrats det minsta till det bättre efter att dammen brast med #metoo.
På Island fick vi höra vittnesmål från kvinnor som jobbar i lågavlönade branscher, kvinnor som har en funktionsvariation, kvinnor ur socio-ekonomiskt låg klass, kvinnor som har en migrantbakgrund som gång på gång upplevt trakasserier och som nu knappt vågar gå ut.
Vi fick höra om sekreterare som möblerar sitt arbetsrum för att minimera risken för kladdande händer bakifrån, om hotellstäderskor med klara strategier för hur man kan placera städvagnen för att alltid ha en fri lejd ut från rummet. Exemplen är många. Och det här i världens mest jämställda land, Island. Jag vågar påstå att dessa kvinnor har ödessystrar också i vårt land.
Det nya regeringsprogrammet är det mest ambitiösa någonsin i fråga om jämställdhet. Jag är glad att SFP sitter i en regering som tar frågor om sexuella trakasserier, sexuellt våld och våld mot kvinnor på allvar.
Jag vill att vi tillsammans får till stånd den omvälvande förändringen som krävs för att få slut på trakasserier och att vi bättre inkluderar de som hittills inte fått sin röst hörd. Jag vill att SFP tillsammans med regeringen tar itu med destruktiva maskulinitetsnormer på allvar och bygger ett samhälle där såväl flickor och kvinnor som pojkar och män är trygga, oavsett bakgrund, tjocklek på plånbok eller hudfärg.
Anna Jungner-Nordgren
ordförande, Svenska Kvinnoförbundet
Inlägget baserar sig på förbundsordförandes anförande på SFP:s partifullmäktigemöte i Lahtis 28.9.2019.
