”Most women have not even been able to touch this anger, except to drive it inward like a rusted nail.”* Adrienne Rich
För ungefär fyrtio år sedan skrev två feministiska tänkare, antropologen Kathleen Gough och poeten Adrienne Rich, om manligt maktutövande som utesluter och förminskar kvinnor och flickor genom att använda metoder så som objektifiering, utnyttjande och olika former av våld mot dem.
Idag går mina tankar till de tidiga feministiska skrifterna när jag läser resultaten från den senaste skolhälsoundersökningen. Enligt den nyaste skolhälsoundersökningen upplever flickor sexuella trakasserier och våld samt psykiskt eller fysiskt våld i familjen oftare än pojkar. Dessutom upplever flickor mer ensamhet och utmattning i skolan. Jämfört med tidigare skolhälsoundersökningar verkar flickornas situation inte förbättras – tvärtom, deras liv ser mer stressande ut än tidigare. När 84 procent av pojkarna i åttonde och nionde klassen säger att de är nöjda med sitt liv så är endast 67 procent av flickorna av denna åsikt. Enligt Institutet för hälsa och välfärd som ansvarar för undersökningen är den press som skapas i sociala medier, bland annat gällande utseendet, en av orsakerna till att flickornas värld har blivit hårdare.
I vilken utsträckning är det frågan om diskriminering när flickorna mår sämre? Till diskrimineringens logik hör nämligen att den fungerar bäst när de som diskrimineras börjar utöva självkontroll och utvecklar skamkänslor över sig själv. Skammen överförs genom att genera, förminska och skymfa.
Den sista tiden har jag tänkt speciellt mycket på män som hatar unga kvinnor när jag har läst kommentarerna om Greta Thunberg – av medelålders, vita män.
Vad är det som irriterar medelålders män med en väldigt ung aktivist som befinner sig mellan barndom och vuxendom? – Månne det inte är synligheten och inflytandet. När vi kämpar om jämställdheten kämpar vi också om makten. Då reagerar de som är rädda att förlora sina privilegier aggressivt (och när de reagerar aggressivt avslöjar de sig själva). Lasse Lehtinen kallade Greta för en sårbar människosköld och en söt krigare i Iltasanomat samt skrev: ”den lilla flickan Greta kan inte vara väldigt insatt i de många motsägelsefulla påståendena i klimatvetenskapen, men hon tror utan tvekan att slutet är här”.
Greta Thunberg har också avkrävts handlingar med nollutsläpp. På sociala medier har man till och med diskuterat de arbetsresor som hennes mamma, operasångerskan, gör med flyg– som om Greta skulle vara ansvarig också för hela hennes barndomsfamiljs koldioxidavtryck. Kravet på perfektion och ”renhet” har alltid varit strängare för kvinnor än för män. Det här återspeglas också i politiken och nyheterna om politiker, där manliga politiker i allmänhet kan fortsätta sin karriär med större brister än kvinnliga politiker.
Greta Thunbergs Aspergers syndrom har också använts mot henne av många. Hon har själv svarat på sitt Twitter-konto: ”När hatarna jagar ditt utseende och att du är annorlunda, betyder det att de inte har något annat kvar. Och då vet du att du håller på att vinna!”
Det är viktigt att notera att Greta inte är ensam. Klimatrörelsen är stor och det finns många unga kvinnor som är aktiva i andra länder, bland annat i Holland och Belgien har unga kvinnor och flickor organiserat stora klimatdemonstrationer.
Också i den finländska politiken ser vi en aldrig tidigare skådad frammarsch av unga kvinnor: vi har en regering som vi aldrig har haft förut.
Framtiden är de unga kvinnornas. Det är upp till oss andra att vara med och göra det möjligt och att driva de samhälleliga förändringar som behövs för att flickor och unga kvinnor inte längre ska behöva bli förminskade, trakasserade och uteslutna. Då kommer de att hitta sin fulla styrka.
Johanna Pakkanen
generalsekreterare
NYTKIS – Kvinnoorganisationer i samarbete r.f.
* ”De flesta kvinnor har inte ens kunnat röra vid denna ilska, förutom att driva den inåt som en rostig spik.”
