Jag lägger i det där lilla extra. Det där ”pjasase”. Tänker på hur jag framstår, förbereder mig och anstränger mig. Ändå känns det som att jag inte lyckas leverera till hundra procent, som att mitt riktiga jag sipprar ut och avslöjar mig. En kollaps är ständigt närvarande. Ansvaret vilar blott på mig själv. Jag måste orka manipulera mig själv och andra i kampen om att duga, jag måste kompensera för mina brister och lägligt nog så finns det en miljardindustri som är villig att ”lösa” mitt problem.
Vad är det som distraherar, hindrar mig och håller tillbaka? Jag vill inte vara en duktig flicka. Jag vill vara skapande, stökig, högljudd och modig. Varför felfokuserar jag och försöker passa in när jag egentligen vill sticka ut? Det är en outtalad begäran och ett indirekt krav som stör mig, som hindrar mig från att nå min fulla potential. Virginia Woolf (A Room of One´s Own 1929) skriver att för att en kvinna skall kunna förverkliga sig själv så bör hon ”döda ängeln i huset”, dvs göra sig av med krav på självuppoffrande godhet. Uppdraget att serva andra ligger inte mera i min natur bara för att jag är kvinna.
Jag försöker identifiera min ”ängel” och dess attribut. Och ja, jag är rädd för att misslyckas, rädd för vad folk tänker, för att vara sårbar, för att inte vara en bra mamma och för att göra någon besviken. Det är lättare att försöka leva upp till en norm än att ifråsätta den och välja något annat. Men genom kunskap och normkritisk tänkande får vi insikt i hur människors förutsättningar skiljer sig åt. För att nå en förändring måste vi kvinnor våga misslyckas. Vi behöver omdefiniera och bli vän med fenomenet. Det är okej att ta plats och ändå misslyckas, det är okej att klättra och att falla.
Jag börjar klättra igen. Varför stanna kvar på marken när jag varken vill eller kan stå stilla?
Annami Rak-Häggblom
Svenska Kvinnoförbundets jämställdhetsutskott
