Äldres rättigheter har på sista tiden varit en brännande fråga. Coronakrisen har fört med sig en livlig debatt kring bemötandet av äldre och äldres möjligheter att delta i samhället. Brister i behandlingen av äldre förekom i hög grad även före coronaepidemin. Läget riskerar att förvärras ytterligare då den pågående krisen underminerar den offentliga sektorns ekonomi. En grupp som är speciellt utsatt är äldre rörelsehämmade personer, varav en stor andel är kvinnor.
I takt med att befolkningen har åldrats och medellivslängden ökat har funktionshinder hos äldre personer blivit mer allmänna. Rörelsehinder drabbar särskilt äldre kvinnor, eftersom kvinnor har högre risk än män att ådra sig vissa rörelsehämmande sjukdomar såsom osteoporos och artros. Även den i genomsnitt längre livslängden höjer kvinnors risk att mot slutskedet av livet drabbas av ett funktionshinder. Därmed är frågan om tillgodoseendet av äldre funktionshindrades rättigheter samtidigt en fråga om kvinnors rättigheter.
Äldre funktionshindrade har rätt att leva och vara verksamma som jämbördiga medlemmar i samhället. Genom handikappservice såsom färdtjänst och ändringsarbeten i bostaden strävar man till att möjliggöra ett självständigt liv så länge som möjligt för de funktionshindrade. De som uppfyller kriterierna i handikappservicelagen har en subjektiv rätt till servicen.
I dagens läge är realiteten ändå den att äldre funktionshindrades ansökningar ofta avslås på kommunal nivå och de sökande som har ork och möjlighet är tvungna att ta sitt ärende till förvaltningsdomstolen för att beviljas lagstadgad handikappservice. Behandlingstiderna i domstolarna har förlängts ytterligare i och med coronakrisen, och sökandena kan få förbereda sig på att vänta upp till drygt ett år för att få rättvisa. Jag har följt med en nära anhörigs kamp för att få handikappservice. Hon har nu väntat på utslag från domstolen i åtta månader. Domstolsbesväret föregicks av en utdragen och illa skött process på kommunal nivå.
Systemet fallerar på många punkter, men en grundläggande orsak till kommuners avoga inställning är deras skrala ekonomi. Det ekonomiska argumentet har ändå två sidor: trots att handikappservicen är kostsam, bidrar den till att upprätthålla aktivitet och självständighet hos de funktionshindrade, och minskar i sin tur behovet av exempelvis dyrt serviceboende.
Det är på tiden att äldre funktionshindrades situation uppmärksammas i samhällsdebatten, och att kommunernas beslutsfattande granskas. Efterdyningarna av coronan kommer att förutsätta nedskärningar inom den offentliga sektorn och kommunerna. Äldre funktionshindrade, vars rättigheter inte tillgodosågs ens före coronan, är inte rätt grupp att belasta med sparåtgärder. FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter är också klar på den här punkten: även äldre funktionshindrade har rätt till ett värdigt och aktivt liv.
Karin Cederlöf
Rättsnotarie och sekreterare i Svenska Kvinnoförbundet i Esbo
Se även insändaren i ämnet HBL 24.5.2020.
