Det har gått exakt en vecka sedan årsmötet och ordförandevalet för svenska kvinnoförbundet. Valet skulle ha skett redan i mars, men på grund av pandemin blev det uppskjutet till september precis som med allt annat i samhället. Jag har pratat ganska mycket om orsaken till varför jag ställer upp i ordförandevalet i diverse medier. För mig är det en självklarhet att ifall jag deltar i något så vill jag vara delaktig till hundra procent. Jag har ett stort behov av att komma framåt och inte stagnera. Efter noggrant övervägande att ställa upp som ordförande och efter flera diskussioner med mina närmaste vänner bestämde jag mig för att göra det.
Jag har klara minnesbilder från första gången min goda vän Emina Arnautovic kontaktade mig i samband med kommunalvalet för flera år sedan. Jag hävdade starkt att jag inte var redo att ställa upp i något val och jag inte vill vara ett invandrarnamn på någon lista. Men Emina gav inte upp. Hon kontaktade mig igen efter valet och uppmuntrade mig till att hänga med för att se hur SFP arbetar och hur partiet fungerar, för att jag sedan skulle kunna ta beslutet om jag var intresserad eller inte.
Det krävdes mycket mod av mig att våga ta det steget. Jag kan ärligt säga att modet och motivationen kom från att ha Emina som kontaktchef i Österbotten. Jag brukar fundera om jag skulle ha vågat annars. Vikten av att ha förebilder, någon som gjort samma resa tidigare är ovärderlig. Självklart var jag orolig. Samma oro kände jag igen inför förra kommunalvalet. Jag var orolig om vår organisation var redo för omjustering och förändring. Jag vet att vi människor är trygga med det vi känner och kan identifiera oss med. Men mitt behov att inte bli identifierad utifrån hur jag ser ut eller vilken bakgrund jag har är också en av orsakerna till mitt beslut.
Förra kommunalvalet hade Svenska Kvinnoförbundet lanserat 10 feministiska ledord. En av ledorden var ”våga ta plats” vilket är lika aktuellt än idag. Om jag inte vågar ta plats och inte vågar utmana rådande normer kommer ingen förändring att ske. För att få tillstånd till förändring måste man börja med sig själv. Jag vet att jag har höga berg att klättra. Politik är i allmänhet en långsam process och att etablera sig som politiker tar sin tid. Men tills det krävs det engagemang och en vilja att göra det som krävs. Att ha haft mål och strategier har hjälpt mig på vägen. Varje gång jag svajar brukar jag gå tillbaka till mitt ursprungliga mål och fundera om det finns behov av att ändra strategin.
Självklart åtnjuter även jag de rättigheter som kvinnor före mig har kämpat för. Men jag vill fortsätta bidra med andra aspekter som inte får plats i debatten. Vi har en åldrande och minskande befolkning och man anser att invandringen är en nödvändighet. Då kan man inte acceptera att en stor grupp människor står utanför och inte är inkluderad. Vi behöver se oss över axeln ibland och försäkra oss om att vi inte lämnar en enda kvinna bakom. Den feministiska rörelsen ska vara lika för alla oberoende av vilken social status man har i samhället. Vi behöver engagera oss i förhållandet mellan feminismen och den sociala rörelsens interaktion mellan kategorier som kön, ras och klass men också de destruktiva och demoraliserande effekterna av rasismen. För mig är allt detta sammanflätat.
En vecka efter valet kan jag säga att även om jag inte blev ordförande så är jag relativt nöjd med vice ordförandeposten. Jag är invald i presidiet och jag kommer att fortsätta arbeta för jämställdheten och fortsätta bana väg för nästa generation både i förbundet och i SFP. För mig symboliserar denna post en ny era där andra berättelser också får utrymme.
Det finns säkert många kvinnor som är i samma situation som jag var för några år sedan. Om ni läser detta vill jag säga en sak till er. Oberoende av vad du vill göra, om det handlar om politik eller andra livsval som du tvekar inför. Låt inte någon annan tysta dina drömmar på grund av deras uppfattning om vad du kan eller inte kan uppnå. Du kommer att behöva arbeta hårt för att övervinna de hinder som människor kommer att försöka lägga framför dig. Men tro på dig själv och tro på att ditt budskap också är viktigt. Var ihärdig, engagera dig och arbeta tätare med människor som tror på dig och delar dina visioner. Det ger dig styrka och motivation att orka fortsätta.
Inlägget publicerades ursprungligen på Ramieza Mahdis blogg den 13 september 2020.
