Man prioriterar familjen och arbetet före förtroendeuppdrag. Om någon tid blir över vill man satsa den på sig själv, på träning och umgänge med vänner. Men den där tiden för dig själv - är inte ett förtroendeuppdrag just för dig? För nog tycker åtminstone jag att politiken ger mycket för ens personliga välbefinnande. Det känns bra då man vet att man kunnat påverka utgången av ett beslut som berör något nära en själv. Och det känns bra då man arbetar för andra, t.ex. flyktingar. Tillsammans kan vi också göra skillnad ifråga om jämställdhet och klimat.
Allt det här har jag berättat då jag ringt runt och värvat kandidater till årets kommunalval. De flesta har då sagt att de inte har tid att ställa upp, speciellt inte så länge barnen är små, och påtalat att ”om jag går med i något vill jag göra det helhjärtat”. Det här senaste är något som är speciellt för kvinnor, vi vill ge hundra procent och då orkar vi inte. Här tror jag vi måste försöka ändra attityderna: Ingen klarar av att ge allt alltid, det är mänskligt att ibland hoppa över bilagorna i föredragningslistan och det är ok att skicka ersättaren på ett nämndmöte om man hellre vill gå en vandringsled tillsammans med väninnorna. Men förstås, blir man invald i kommunfullmäktige förväntar sig väljarna att man är med på mötena, förutom om man är sjuk eller på resa.
Coronapandemin har lett till att de flesta kommunala sammanträdena har skett på distans. Distansmötena är många gånger effektivare än fysiska möten, men naturligtvis går man miste om den personliga kontakten vid kaffebordet och förlorar också en del i anföranden då man inte kan ta till sig kroppsspråket hos motparten. Men det bästa med distansmötena är att man vinner resetid. Och för många småbarnsföräldrar är det en fördel att få koppla upp sig på möte fast barnen är närvarande. Hoppas att distansmötena har kommit för att stanna, också inom det kommunala. Fast fullmäktigemötena borde kanske hållas på plats?
I de flesta kommunerna är det färre kvinnor än män som ställer upp i valet, och även om kvinnorna står för hälften av invånarna brukar det bli fler män som väljs in. De kvinnor som blir invalda får därmed många poster för att könskvoteringen ska bli uppfylld. Nu ska vi alla arbeta för att fler kvinnor bli invalda så vi kan sprida på uppdragen. Och vi ska jobba för att kvinnor får ordförandeplatser. Framtiden är jämställd!
Monica Asplund
Ordförande för Kvinnoförbundet i Korsholm,
fullmäktiges II ordförande
