Utlåtande till mellanbetänkandet gällande jämlikhets- och jämställ...

Svenska Kvinnoförbundet önskar med detta utlåtande framföra förbundets synpunkter i till mellanbetänkandet gällande reformen av jämlikhetslagstiftningen, som sedan det inleddes även kommit att inkludera jämställdhetslagstiftningen. Vid godkännandet av likabehandlingslagen år 2003 godkände riksdagen en kläm om att lagen skulle bli föremål för fortsatt granskning. Enligt Svenska Kvinnoförbundet tolkning omfattade klämmen inte jämställdhetslagstiftningen och utvärderingsarbetet skulle inte behandla en förnyelse av jämställdhetslagen. Jämställdhetslagen har utvärderats regelbundet och den förnyades senast år 2005. Regeringsprogrammet fastställer även att jämställdhetslagen följande gång skall utvärderas innan år 2009. Kommissionen som utreder reformen bör kunna utnyttja det utvärderingsarbete som gjorts gällande jämställdhetslagen i sitt fortsatta arbete, vilket innebär att kommissionens tidtabell bör förlängas betydligt eller att utvärderingen av jämställdhetslagen bör inledas tidigare än planerat.

Enligt mellanbetänkandet från kommissionen för reformen av jämlikhetslagstiftningen är de olika alternativ som presenteras i betänkandet likvärdiga. Svenska Kvinnoförbundet anser dock att de motiveringar och alternativ som framförs inte är i balans och att de för starkt betonar fördelarna med en sammanslagning av jämställdhets- och jämlikhetslagstiftningen. Svenska Kvinnoförbundet tar avstånd från detta och stöder inte heller en sammanslagning av de nämnda lagarna. Vi stöder ett parallellt utvecklande av lagstiftningen för jämställdhet och likabehandling och stöder även en höjd nivå på likabehandlinglagens stadganden om minoritetsfrågor. Svenska Kvinnoförbundet motsätter sig förslaget att sammanslå myndighetsorganisationerna för ärendena. Eftersom kommissionen inte har mandat för en reform som innefattar även jämställdhetslagstiftningen anser Svenska Kvinnoförbundet att den inte heller kan föreslå reformer för den.

Likabehandlingslagen har varit i kraft sedan år 2004 och då lagen godkändes bestämdes att förnyelsearbetet skulle inledas inom en nära framtid. Svenska Kvinnoförbundet upplever därför att de förslag som kommissionen framför i mellanbetänkandet om en sammanslagning av jämställdhets- och jämlikhetslagarna är förhastade och inte genomtänkta – speciellt som kommissionen enligt uppgift inte ens de facto gått in på innehållet i nuvarande lagstiftning. Jämställdhetsfrågor är inte en minoritetsfråga och risken är stor att jämställdhetsfrågorna nedprioriteras om lagstiftningen och resurserna för alla diskrimineringsgrunder sammanslås. De problem som kan hänföras till ojämställdhet mellan könen skiljer sig från de brister i jämlikhet som kan förekomma i fråga om olika minoriteter. Om kön enbart granskas som en diskrimineringsgrund bland andra förblir de maktstrukturer som skapar ojämställdheten osynliga. Frågan om könsdiskriminering berör alla människogrupper, också minoriteter.

En sammanslagning av jämställdhets- och jämlikhetslagen motiveras i kommissionens betänkande med att det skulle förenkla arbetet för att förhindra och åtgärda multipel diskriminering. I praktiken är multipel och intersektionell diskriminering mycket svår att utreda och det är även ofta nästan omöjligt att hitta en jämförelseperson för att föra ärenden till rätta. Betänkandet presenterar inte hur en sammanslagning av de nämnda lagarna och därtill hörande myndigheter skulle förbättra förhindrandet av diskriminering i jämförelse med nuläget. Jämställdhetslagen är omfattande och täcker såväl diskriminering i arbetslivet, vid läroanstalter som inom intresseorganisationer. Till jämställdhetsombudsmannens och andra myndigheters ansvar hör också främjande av jämställdheten mellan könen i samhället. Det finns naturligtvis även problem, men dessa kan åtgärdas genom utvärdering och en tillräcklig resursering av de befintliga myndighetsorganisationerna.

Likabehandlingslagen har däremot fortfarande märkbara brister, vilket även är det som kommissionen koncentrerar sig på i betänkandet. Problematiska områden är bl.a. den olika behandlingen av olika diskrimineringsgrunder och lagens allmänt ostrukturerade upplägg. Få lagar blir goda helheter på en gång och även samhällets aktörer behöver tid och utbildning för att kunna omfatta ny lagstiftning. Jämställdhetslagens tjugoåriga historia visar att det är en långsam process att sprida information och att det tar tid innan olika aktörer vaknar. Resultat uppnås genom målmedveten kommunikation och systematisk utbildning - så även för likabehandlingslagen.  

Svenska Kvinnoförbundet anser inte att en sammanslagning av jämställdhets- och jämlikhetslagstiftningen skulle göra lagtexten klarare. Vi anser inte heller att det skulle ge medborgarna bättre möjligheter att förstå och bevaka sina rättigheter. Däremot skulle ett intensifierat informationsarbete om både jämställdhets- och likabehandlingslagen behövas, t.ex. är innebörden av begreppen trakasserier och diskriminering fortfarande inte tillräckligt kända. Genom att medborgare och samhällets olika aktörer känner till såväl lagarnas funktion som deras terminologi blir diskussionen mer saklig och kan på sikt medverka till att diskriminering förhindras.

Resurserna för såväl jämställdhetsarbetet som arbetet för att förhindra annan diskriminering är redan i nuläget alltför knappa och bl.a. finns det inte ens tillräckliga resurser att övervaka lagstiftningen. Därför tar Svenska Kvinnoförbundet starkt avstånd från det effektiviseringstänkande som genomsyrar kommissionens betänkande i vilket en sammanslagning motiveras med att resurserna därigenom skulle användas effektivare och att det skulle finnas tilläggsresurser att hämta. Kommissionen har inte mandat att utlova extra resurser som en morot för en administrativ lösning som dessutom inte finns med i regeringsprogrammet och som inte heller godkänts eller förordats. I värsta fall innebär en sammanslagning av lagstiftning och myndigheter betydligt minskade resurser och i och med det en märkbart försämrad nivå på diskrimineringsskyddet. Även om kommissionen menar väl, har vi som svenskspråkigt språkrör sett alltför många försämringar till följd av dylika lösningar. God vilja räcker inte för att garantera pengar i budgetförhandlingarna. De negativa följderna av en sammanslagning av jämställdhets- och jämlikhetslagstiftning kan vi redan se exempel på i såväl Norge och även delvis i Sverige.

Såväl jämställdhets- som minoritetsfrågor kräver specialkunnande. Idag säkras ett brett arbete genom att myndigheterna som handhar jämställdhetsfrågorna är uppdelade på flera specialiserade tjänsteinnehavare inom många områden. Detta riskerar vi förlora om jämställdhets- och minoritetsombudsmannens kansli sammanslås. Svenska Kvinnoförbundet ser hellre en bättre resursering av såväl jämställdhets- som övrigt likabehandlingsarbete och att vi genom det höjer den allmänna nivån på arbetet mot diskriminering. De förslag till reform som presenteras i kommissionens betänkande kräver mer omfattande och omsorgsfull utredning än det som hittills gjorts. Därför bör kommittén få mandat att fortsätta arbetet fram till september 2009 och den bör även utökas med en representant från social- och hälsovårdsministeriets jämställdhetsenhet. Svenska Kvinnoförbundet ställer sig kritiskt till sektionsindelningen som den föreslås i betänkandet och anser att det finns en risk att sektionernas respektive inflytande och påverkningstyngd inte blir balanserade. NYTKIS r.f. bör som samlande forum för kvinnoorganisationer ges möjlighet att utnämna representanter om sektioner bildas.


För ytterligare information:
Förbundsordförande Sara Eklund, tel. 044-503 4074, sara.eklund@kvinnoforbundet.fi
Kvinnopolitisk sekreterare Petra Nystén, tel. 045-657 9578, petra.nysten@kvinnoforbundet.fi