Våld mot kvinnor begränsas inte av geografiska, kulturella, religiösa eller socio-ekonomiska skillnader och gränser. Dynamiken av maktutövning, skam, normalisering och beroende existerar oberoende kontext och kultur. Det har jag sett då jag jobbat med dessa frågor i Sydamerika, Afrika och i Finland. Våld mot kvinnor är ett individuellt trauma, ett hälsoproblem, ett samhällsproblem och kan drabba vilken kvinna som helst.
Finland toppar ofta många undersökningar som världens lyckligaste land, det minst korrupta landet, det mest stabila landet, landet med den största pressfriheten och de nöjdaste skattebetalarna. Vad det gäller statistik kring våld mot kvinnor är det mindre uppmuntrande läsning. Enligt en undersökning gjord av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter för några år sedan är Finland det näst farligaste landet i Europa för en kvinna gällande risken för könsrelaterat våld: Nästan hälften (47%) av finländska kvinnor uppgav att de har erfarit fysiskt eller sexuellt våld och över hälften (53%) har upplevt psykiskt våld in sin relation.
Förekomsten av våld har globalt sett ökat under coronavågen, man talar om ökat våld mot kvinnor som en skuggpandemi. Belastningarna av att hamna inom fyra väggar med familjen under längre perioder, ekonomisk osäkerhet inom många sektorer, rädslor för pandemin och dess konsekvenser och stressen kring att verkligheten är mera oförutsägbar har lett till ökat fysiskt och psykiskt våld mot kvinnor.
Med hög förekomst av könsrelaterat våld i vårt land, med de belastningar som coronaepidemin medfört och med den höga förekomsten av det skrämmande osynliga psykiska övergreppen, som inte lämnar fysiska spår men som de drabbade uppger att är svårast att hantera känslomässigt, har vi alla ett ansvar att vara lyhörda för våra medmänniskors situation.
Psykiskt våld leder inte sällan till fysiskt våld och kan ha långgående konsekvenser. För att förebygga och motarbeta våldsproblematiken behövs kommunikation och samarbete mellan olika sektorer. Staten, kommunerna och civilsamhället har ett behov att stärka beredskapen och kunskapen om våldsdynamiken för att erbjuda stöd och skydd till de drabbade och de som riskerar att drabbas. Programmet för bekämpning av våld mot kvinnor, som beretts av justitieministeriet och antogs i fjol är ett mycket bra steg att stärka sektoröverskridande samarbete och förebyggande av våld. Ramverk finns för arbetet, men det är många som ska delta för att det ska förverkligas.
Det är mycket mer effektivt och hållbart att förebygga våldet, än att hantera konsekvenserna av det i samhället. Resurserna för den typen av verksamhet prioriteras ofta inte och i många kommuner vill man fortfarande inte känna vid att sådana problem skulle förekomma - inte i vår kommun, inte hos oss. Det finns en misstänksamhet mot och en ovana att samarbeta över sektorsgränser och mellan myndigheter och civilsamhället.
Ökad kunskap om våldets dolda effekter i skolor, inom den sociala sektorn, inom församlingar, i fritidsaktiviteter, och inom hälsovården skulle öka beredskapen för att ingripa och stöda i situationer där risken för våld kanske kan materialiseras. Därför måste vi prata om våldet, ärligt och öppet, utan skam och ursäkter, se på statistiken och analysera trenderna och vara lyhörda för behoven i samhället och vår närmiljö, och se hur vi själva kan bidra för att stöda människor omkring oss.
Åsa Wallendahl
Medlem i Svenska Kvinnoförbundets internationella utskott
Foto: Eric Söderström
