Idrott och jämställdhet
Undervisnings- och kulturministeriet har i november kommit med en redogörelse över jämställdheten inom idrotten.
Redogörelsen säger att pojkar är mer fysiskt aktiva än flickorna i barndomen. Vad beror det på? Kan det vara så att det finns mera föreningsverksamhet för pojkar? Eller beror det på att flickorna inte uppmanas att röra på sig lika mycket som pojkarna? Eller beror det på bristande intresse hos flickorna? Eller saknas det utrymmen för de flickdominerade motionsformerna?
I varje fall vet vi att det fortfarande finns idrottsgrenar som attraherar mer pojkar som t.ex. korgboll, innebandy och ishockey, medan flickor är i majoritet inom dans och volleyboll. Flickornas intresse för fotboll har däremot ökat. Men inom idrotten finns en manlig dominans som har en historisk förklaring. Tidigare ansågs det inte alltid lämpligt för damer att sporta.
Kommunernas uppgift är att ge service åt alla kommuninvånare så jämställt som möjligt och även jämlikt mellan olika idrottsgrenar. Det som har påtalats i flera år redan är t.ex. uthyrningen av idrottshallar och andra idrottsutrymmen, där det fortfarande i dag finns en snedvridning i och med att pojk- och mansgrupperna får mera halltider.
För att få svar på några av frågorna jag just ställde borde man undersöka idrottsväsendet i kommunerna med speciella glasögon på, könsglasögon.
Uleåborg är en av de få städer i Finland där man har gjort en könskonsekvensbedömning av idrotten och dess budget. Detta skedde år 2009. Man använde sig av en metod från Sverige, som kallas 3 R metoden. De 3 R:n står för resurser, representation (hur de olika könen är representerade på olika nivåer och i olika grupper) och realia (normer och värderingar i förvaltningsstrukturerna). Där fick man bland annat fram att man inte gjort några investeringar i idrottsplatser som används av kvinnodominerande idrottsgrenar. Men däremot riktades 40 % av investeringsmedlen till mansdominerade idrottsgrenar, t.ex. fotbollshallar och leder för snöskotrar. När man genom bedömningen får klara resultat är det lättare att agera mera jämställt. Man måste först skaffa sig en klar bild över situationen innan man kan göra förbättringar.
Skolidrotten är ett annat område där man fortfarande oftast skiljer åt pojk- och flickgrupperna. Att ordna skild undervisning i idrott för pojkar och flickor nämndes också i den tidigare grundskoleförordningen från 1984. Men denna är inte i kraft längre. Nu har man börjat diskutera gemensamma idrottslektioner för pojkar och flickor .En fördel skulle vara mera samarbete mellan pojkar och flickor, växelverkan mellan de båda, attitydförändringar och större hänsynstagande.
Staten har på många sett bidragit till att förbättra jämställdheten inom idrotten genom många olika projekt. Mycket har förbättrats under de senaste 10-15 åren och många förbättringar är på gång. Även Eu satsar på projekt som skall öka jämställdheten inom idrotten.
Undervisnings- och kulturministeriet har valt att lyfta upp jämställdhetsfrågan som ett kriterium när statsbidrag beviljas för motionsprojekt som främjar hälsan och för motionsprojekt riktade till barn och ungdomar. Detta kriterium skall tas i användning från och med ansökningsomgången år 2012.
Men t.ex. när det gäller träningsstipendierna som staten beviljar aktiva idrottare ser vi snedvridning. Utbildnings- och kulturministeriet beviljar sk stort stipendium på 15 000 euro per år och ett sk litet stipendium på 7 500 euro. Det stora som är avsett åt enskilda idrottare med internationella framgångar delas ganska jämt mellanmän och kvinnor. Men av det lilla stipendiet beviljas 85 % till män. Detta är idrottare på väg mot toppen.
Ett annat område där det fortfarande råder ojämställdhet mellan könen är idrottsförbundens ledningar och beslutsfattarna
Inom Finlands motions och idrotts sammanslutningar (SLU) som helhet är 27 % av styrelsemedlemmarna kvinnor, 24 % av verksamhetsledarna och 15 % av ordförandena. Antalet kvinnor i ledande uppgifter har dock ökat under de senaste 10-15 åren, men det finns lite samma tänkesätt här som inom bolagsstyrelser. Både områden har länge varit mansdominerade och det är inte så lätt för kvinnorna att få in en fot.
Inom kommunernas idrottssektorer har också kvinnornas antal ökat, t.ex. de kvinnliga idrottsdirektörernas antal har ökat det senaste årtiondet. I idrottsnämnder är andelen kvinnor minst 40 %, men i praktiken ligger procenten i medeltal på 48. När det gäller nämndordförandeskapet är kvinnornas andel bara 36%. Jämställdhetslagen säger ju inget om jämställt ordförandeskap. Detta är något som vi nog ser i flera kommuner även inom andra sektorer än idrotten.
Inför OS i London 2012 har det ordnats internationella seminarier där man diskuterat jämställdheten inom idrotten och hur media lyfter upp de olika idrottsgrenarna.
För att lyfta upp jäsmtälldhetsarbete inom idrotten kommer också Svenska Kvinnoförbundet under våren att ordna ett seminarium om jämställdhet och idrott.
Avslutningsvis kan sägas att motion och idrott behöver vi speciellt mycket idag. För en generation sedan behövde människorna vila efter avslutad arbetsdag. Nu behöver vi motion efter arbetsdagens slut.
Carola Sundqvist
