Dyrt för samhället och individen

25.11.2006 kl. 00:00
Insändare HBL 25.11.2006


Våld i hemmen och särskilt mäns våld mot kvinnor har under de senaste åren blivit ett ämne som blivit legalt att diskutera. Ögon har öppnats. Det räcker ändå inte särskilt långt. Vi måste förstå vilka mekanismer som ligger bakom våld i parrelationer, vi måste lära oss att inse att det är ett problem som finns i alla samhällsklasser, vi måste satsa på utbildning av personal inom social- och hälsovård, vi måste inse att mycket kan göras i preventivt syfte i fostran av pojkar och flickor, vi måste inse att våldet kostar enorma summor pengar i vårt samhälle och framförallt måste vi inse att samhället har ett stort ansvar i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och därför också måste satsa resurser för att förhindra våldet och för att reparera de skador som redan skett.

Förändringarna inom lagstiftning och internationella avtal har på senare år allt tydligare lyft upp det könsrelaterade våldet och förbättrats. FN:s generalförsamling slog 1993 exempelvis fast att könsrelaterat våld i alla former är ett brott mot kvinnornas mänskliga rättigheter, 1994 (!) kriminaliseras våldtäkt inom äktenskapet i Finland och riksdagen stiftade 1998 en lag om besökförbud som 2004 utvidgades för att kunna skydda offret för våld i hemmet. Inom lagstiftningen, rättspraxis och myndighetsutövning finns ändå fortfarande stora brister. Misshandel indelas i vår lagstiftning upp i tre kategorier; grov misshandel, misshandel och lindrig misshandel. Grov och ”normal” misshandel är brott som lyder under allmänt åtal medan lindrig misshandel är ett målsägande brott. I praktiken har det visat sig att polisen i sina utredningar ofta stannar för att rubricera våld som skett i hemmen som lindriga (fastän kriterierna för grövre misshandel finns) och därmed förblir ansvaret på åtal på offret.

För bara någon vecka sedan talade man i nyheterna om nya metoder för hälsovårdspersonalen för att dokumentera skador och offrets berättelse om misshandeln för att ge bättre bevis och rättsskydd för offret i fortsatt rättsbehandling. På sistone har man också uppmärksammat läkarens skyldighet att göra polis- och barnskyddsanmälan då skador hos barn tyder på misshandel. Den här utvecklingen är bra och måste ges tillräckliga resurser för att så småningom kunna verkställas på alla håll i landet. Det är t.ex. viktigt att utbilda mänskor som i sitt jobb möter offer för misshandel att våga se och agera för att skydda offret och ställa förövaren tills svars. För det krävs att varje kommun har en tvärsektoriell handlingsplan som konkret slår fast hur var och en skall agera då han/hon möter på fall av våld i hemmen.

Det är synnerligen viktigt att understryka att ansvaret ligger hos förövaren, inte hos offret. Det är av största vikt att den som utför våldet synliggörs, om det skall vara möjligt att utkräva ett ansvar. Annars fortsätter fokus, och därmed också både skulden och ansvaret för våldet, att ligga på offren. När det gäller våld i nära relationer är offren i de allra flesta fall kvinnor.

År 2001 publicerade social- och hälsovårdsministeriet en utredning av kostnaderna för mäns våld mot kvinnor i Finland. Resultatet var hisnande: 91 miljoner euro/ år i kostnader inom social- och hälsovårdssektorn och rättsväsendet. Det lönar sig alltså att satsa på att minska våldet i samhället av både nationalekonomiska och humanitära orsaker.

Mäns våld mot kvinnor är en fråga om mänskliga rättigheter. Det är på tiden att Finland som vill påstå sig vara ett jämställt samhälle äntligen satsar på attitydfostran, tillräckliga resurser och verkliga åtgärder för att förhindra mäns våld mot kvinnor. Det vinner vi alla på!

Ordförande för Svenska Kvinnoförbundet
Anna Lena Karlsson-Finne

Petra Qvist-Hämäläinen