Om män, skam och jämställdhet

Texten är skriven av Simon Granroth, kandidat i riksdagsvalet 2019 i Helsingfors valkrets, som en del av Kvinnoförbundets kampanj #dagsförjämställdhet. Du hittar vårt valprogram här.

OM MÄN, SKAM OCH JÄMSTÄLLDHET

Jag har haft lyckan att växa upp omgiven av fantastiska människor. Många av dem män, men ingen av dem har egentligen någonsin känt att de uppfyllt den klassiska maskulina rollen som så ofta diskuteras idag. Snarare tvärtom har de flesta istället känt sig otillräckliga eftersom de upplevt att inte uppfyllt det ideal som den här klassiska mansrollen konstituerar. Många känner skam för sin sårbara kropp, för sin karriär som aldrig tog fart, sina outtalade drömmar, sin upplevda brist på kontroll och makt, eller delar av sin personlighet som de upplever att de inte öppet kan dela med sig av.

Samtidigt är synen i diskussionerna om mansrollen ofta onyanserade och ensidiga. Speciellt då vi talar om jämställdhetsfrågor. ”Pojkar kan inte tala om känslor”, ”män vågar inte be om hjälp” eller ”män är rädda för att visa empati och kärlek”. Pojkar och män beskrivs ofta som en homogen grupp och då bortser vi från den individuella dimensionen. Det är inte alls sant. Många män talar rakt och om känslor och visar uppriktigt kärlek bara det finns någon som frågar, lyssnar och ger utrymme för svar.

Jag är rädd för att det här sättet att tala om mansrollen bidrar till att upprätthålla och reproducera de föreställningar vi har om hur en man ska vara istället för att utmana dem. Faktum är att det inte finns en mansroll, utan flera. Men de förväntningar som den omgivande diskursen mer eller mindre uppenbart ställer påverkar var och ens syn på vad det betyder att räcka till och duga. Och varje människa har ett behov av att räcka till och duga. Främst för sig själv men också i andras ögon.

Den klassiska mansrollen har på sistone ifrågasatts mer nyanserat och lyckligtvis har diskussionerna blivit mångsidigare. Ändå är mansrollen just nu i en form av limbo. Den klassiska mansrollen beskrivs ofta som våldsam och skamfull, och är därmed inte längre eftersträvansvärd – den klassiska mannen duger inte. Samtidigt lever skammen kvar över de egenskaper som inte passar in i den samma mansrollen – här duger du inte heller. Idealet är oklart. Mellan hammaren och städet ställer vi oss frågan - vad är då eftersträvansvärt? Vad krävs för att du och jag ska räcka till?

Jag tror det är dags att frångå föreställningen om att det överhuvudtaget finns ideala mansroller, eller kvinnoroller för den delen. Könsrollerna är obsoleta. Vi behöver ett gemensamt ideal för vad det betyder att helt enkelt vara människa. Låt var och en följa sin egen strävan, inte i skuggan av sin förväntade könsroll, utan i ljuset av rollen som människa.

Peace.

Simon Granroth
Kandidat i riksdagsvalet 2019, Helsingfors valkrets